Jag står på Pet Sounds och bläddrar skivor, bara gammalt från 70-talet eftersom jag tappat förmågan att ta till mig något nytt. I högtalarna spelas Springsteen, det är en liveupptagning av någon senare låt jag inte känner igen. Det låter väl okej. En kille pratar med de två tjejerna i 30-årsåldern som står bredvid mig, jag antar att det är hans flickvän och hennes polare. Han ser helt nyknullad och lycklig ut när han förklarar för de klart ointresserade tjejerna att det är från Ullevi. Åh nej, tänker jag, ett Springsteen-fan, det var bara det som fattades. ”Lyssna” säger han, ”det är sextitusen där men helt knäpptyst, så jävla magiskt!” De kanske tyckte det var skitkass, kanske därför de är tysta tänker jag. Tjejerna är uttråkade, vill väl gå och shoppa. Jag bläddrar vidare bland Little Feat, The Band, släntrar över till reggaehyllan och tummar förstrött på en Lee ”Scratch” Perry och hamnar slutligen bland countryalstren. Hank Williams III, det kan ju vara roligt att kolla upp. Så jävla trött på Springsteen, någon gräns får det vara.
Flera timmar senare sitter jag i bilen på väg hem. I baksätet sitter två barn och min älskling och sover, jag lyssnar på Hank. Konstaterar att han gjort en cover på Atlantic city, och det känns som någon försöker tala om något för mig. Antingen att jag aldrig kommer undan Bruce, I can run but I can’t hide, eller att jag har växlat in på fel spår och blivit snobbig och insnöad. Gud, jag lovar, jag ska skärpa mig. Det håller på att bli på fel sätt, jag har märkt det också.
måndag, november 03, 2008
Bruce Springsteen - Atlantic City
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Problemet med Springsteenfans (och Ulf Lundfellfans, de är av samma skrot och korn) är att de alltid är så förbannat fanatiska.
Jag hamnade på fest en gång med en kille som snodde fjärrkontrollen till stereon och tvingade alla att lyssna på Springsteen hela kvällen, samtidigt som han ylade med i alla refränger.
Det var mycket plågsamt.
/Mattias.
Mattias: Jag lider med dig, kan inte ha varit roligt. Och du har rätt, de är fanatiska, fast nånstans djupt inom mig kan jag vara lite avundsjuk på det också. Varför kan inte jag uppbåda den passionen för något banalt? Livet vore kanske lite enklare om man kunde sånt.
Det ligger nåt i det. Springsteen har lite sektledare över sig, inte minst konserterna har ju inte så lite Maranata över sig. Alla dras med i den mycket besynnerliga masspsykosen - från journalister till mannen på gatan. Intressant fenomen, onekligen.
Anders: Maranata.. ja jävlar, det var inte igår man tänkte på den gamla sköna rörelsen! Men jag föredrar nog Bruce ändå, i den jämförelsen.
Skicka en kommentar