Hemmamatch

Bilden ljuger. Visst händer det att lille O bränner av på soffan som en försupen truckdriver, men för det mesta är aktivitetsnivån betydligt högre. Jag är hemma igen, hemma med barnen (plural denna gång). Fjärde dagen har inletts och kaoset börjar möjligen ändra karaktär, jag kan åtminstone skönja viss struktur i slutet av tunneln. Det är ju så jag vill ha det, struktur, men när de här bångstyriga glinen visar prov på motsatsen (barn är inte strukturerade, vilken överraskning för en fyrabarnsfar) försvinner jag ibland in i en dimma som farligt mycket liknar bitterhet. Jag är nog inte bitter, bara förvirrad och en aning stressad.

Det är ansvaret som tynger. Aldrig en fikarast för sig själv, ständigt minst en telning som svävar i livsfara.. om man vill vara lite melodramatisk så kan man faktiskt uttrycka det så. De här två ligisterna sover aldrig samtidigt på dagtid. Jag lovar, det har aldrig hänt. Dagarna rullar på i ett förvånansvärt högt tempo, kroppen ömmar efter alla lyft i konstiga ställningar och när kvällen kommer och det kanske vore läge för lite vuxenmys ekar huvudet tomt som en övergiven gympasal i Hedesunda. Sen kommer nattskiftet, jo hej. Jag menar inte att klaga, jag sitter här av egen fri vilja, men helvete vad det här kan vara slitsamt ibland.

Sen kommer känslorna. Idag började jag gråta när jag tittade på fotografier i datorn. Min familj, min underbara familj, tänker jag och suger tag i lilla I som står bredvid mig och ser aningen förvirrad ut. "KRAMA PAPPA NU, SESÅ!" Ja herregud om folk kunde se hur man bär sig åt.

Jag måste gå nu. Någon behöver ny blöja.
Sköt om er.