Imorse gjorde jag misstaget att somna om när båda småttingarna befann sig i vaket tillstånd. Det är sånt som lätt händer efter en tuff natt, men konsekvenserna kan bli ödesdigra. Lille O var säkrad i spjälsängen, han gick ingenstans, men lilla I löpte i full frihet. När jag vaknade till sans efter en kvart eller så hade hon fullkomligt pulvriserat mina nya glasögon (som kostade fyratusensjuhundra spänn), och man kan gott påstå att våra diplomatiska relationer var en aning frostiga efter det. Hon tittar på mig skamset i ögonvrån och jag blänger tillbaka. Nog fan vet hon att hon gjort något fel men för en 2-åring är det förstås ingen skillnad på leksaker och pappas dyra glasögon som liksom är förutsättningen för att han ens ska kunna ta sig utanför dörren. Prova att leta efter de gamla glasögonen utan den nya på dig, med mitt brytningsfel är det som att famla i en nedsläckt labyrint.. nästan.
Den politiskt korrekte föräldern säger "jamen det var ju tur att hon inte skadade sig iaf, hade ju kunnat hända vad som helst!", vilket förstås är så jävla sant så. Ja, det är mitt fel. Man får inte somna på posten, med det gjorde jag.
Vilket påminner mig om en klassiker som inträffade härom dagen. Inte för att jag sov, men jag var upptagen med annat när lille O lyckades forcera grinden till källartrappen och tumlade ner en fyra fem trappsteg. Killen klarade sig bra, han är rätt fet och släpade sig liksom ned för trappstegen som en påse jordnötter, fick aldrig upp farten. Min första tanke efter en okulär besiktning var "hur ska jag berätta det här för S utan att bli av med vårdnaden?" Samma sak där alltså, det hände på min vakt och därför är jag skyldig. Tycks som jag inte varit en speciellt bra förälder senaste tiden. Det har brustit i uppmärksamheten. Gult kort helt enkelt.
För övrigt kan jag bara konstatera att Mona Sahlin går kräftgång i frågan om väljarförtroende. Hate to say I told you so. Kanske har hon också brustit i uppmärksamheten, kanske har någon kärnfråga ramlat ned för trappen. Hon verkar iaf ha det jobbigt just nu så jag säger Mona, jag vet hur det känns. Min trovärdighet är också naggad i kanten, känner mig usel och värdelös. Men vi får väl komma igen och ta nya tag, någonting säger mig att vi är rätt bra på det båda två.
7 kommentarer:
Barn slår sig. Det kommer du aldrig kunna hindra ändå. Sluta prygla dig själv för du verkar vara en bra farsa i det stora hela.
Trots att jag borde blivit van så reagerar jag allt som oftast på att du ÄR så jäkla bra på att skriva.
Sedan: det där med ungar vet ju du minst lika bra som någon annan. När sonen var liten hände saker hela tiden, han var som ett kvicksilver och det räckte med tio sekunder av ouppmärksamhet. Han har under sina två första år druckit tändvätska, åkt pulka nedför en JÄTTEHÖG rutschekana, samt en sådan där sparkbil nedför den samma. Min telefonkontakt med giftcentralen var på veckobasis (och jag var fasen inte slarvig med sådant). Fast det VÄRSTA var ändå dottern som på midsommar trillade riktigt illa och slog i huvudet i en stentrapp trots att vi var fem spiknyktra människor precis i hennes närhet. Hon förlorade medvetandet och återfick det inte förrän vi var framme vid akuten 20 min senare. Den smällen finns liksom inplåstrad i skallen på mig. Jävlar vad rädd jag var. Vi fick stanna över natten men det gick ju bra.
Min fullaste sympati! Man blir så krokig och böjd när man scannar av alla rum och byrålådor på fem centimeters avstånd!
Jag försöker ta för vana att lägga mina i fodralet men jag hade visst lagt dem på badrumsgolvet för ett tag sen. Fick jag höra. Annars hade jag säkert trampat på dem, jag ser ju inte var jag går utan ögon.
Trösta dig med att du är del av en stor gemenskap: de ofullkomliga.
Kaptenen: Ja, jodå, de slår sig. Jag vet, och tack för tröstande ord.
Ullis: Jag vet ju det här, har varit på akuten ett antal gånger med äldsta sönerna som var något av vildar, men det tar ju på en ändå när det händer. Men tack för supporten, det värmer!
Ia: Ofullkomlig är precis hur man känner sig när man står på alla fyra och rotar i en byrålåda med grumlig syn. Förhoppningsvis skänker detta en smula ödmjukhet åt en annars alldeles för kaxig själ, alltså vill jag mena att det ska finnas någon mening med skavanken men det är förstås en dåre som svamlar. Trösten känns bra, gemenskapen värmer.
morbror, efter lång tids trevande i mörker har din blogg kommit till min kännedom. Lycka lycka lycka.
Nya säkerhets-flugan i framtidens böcker om barnuppfostran kanske helt enkelt kommer att spela på att man ska göda sina barn ordentligt så att de inte slår sig, du kan isåfall med stolthet bära upp rollen som skapare till den trenden.
(för övrigt behöver du inte känna dig tvingad att länka till min blogg endast för att mor min ringer och tjatar på dig, men thanks väldigt mycket för det anyway!)
Ynglingen: jag skulle aldrig göra något bara för att blidka din mor. Jag är noga med sånt här, den som förtjänat det hamnar i min länklista och ingen annan. Jag ska fundera på det där med att bli den som kom på att feta barn klarar sig bättre i trappfall, fundera på biverkningarna av fetman framför allt, innan jag skriver boken. Vi hörs!
Haha! Jag skrattade högt åt "han är rätt fet och släpade sig liksom ned för trappstegen som en påse jordnötter". Jag har en spinkig 2-åring och en lönnfet 4-månaders. Jag hoppas han rullar säkert som en jordnötspåse sedan, då kanske han kan klara sig lite lindrigare än sin syster.
Skicka en kommentar