Branting was here

Det finns anledningar till varför Socialdemokratins nedgång känns särdeles sur för en ingrodd Gävlebo. Den har ju liksom alltid funnits där, kopplingen mellan arbetarrörelsen och staden, lika självklar som massafabrikernas stank när vinden ligger på från sydost. Men exakt hur konkret den kopplingen faktiskt är ur ett historiskt perspektiv kände jag inte till förrän jag började läsa in mig på Socialdemokraternas hemsida. Se här, vad jag hittade:

”Hjalmar Branting var en ung professorsson som i slutet av 1800-talet trädde fram på den politiska scenen för att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen. Han var 25 år när han 1886 höll sitt viktiga och historiska programtal i Gävle, i vilket han motiverade varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Han drog upp riktlinjer för bildandet av Socialdemokraterna och för samarbetet med fackföreningsrörelsen.”

Jag växte upp i ett arbetarhem där män som Hjalmar Branting och August Palm satt inramade på väggarna i vårt vardagsrum, strax bredvid Joe Hill (Gävles all time golden boy när det handlar om arbetarhjältar från bygden). På 70-talet blev jag medsläpad i förstamajtåg som nästan var lika långa som den totala sträckningen mellan Södermalms torg  och Folkparken och väl framme minns jag Olof Palmes eviga och rätt lustiga trampande bakom talarstolen på stora scenen inför tusentals åhörare. Trots denna backdrop av idel ädel arbetaradel kände jag alltså inte till att Socialdemokratins vagga ligger i min kära hemstad, och för detta borde jag nog skämmas.

Man kan också konstatera, efter en kort och föga tidsödande sökning genom historien, att arbetarrörelsen var den kraft som då, för drygt 120 år sedan, förde frihetskampen framåt med livet som insats. Kampen för åtta timmars arbetsdag var det som en gång startade första maj-rörelsen (i Chicago av alla ställen) och bakom detta ligger en uppenbar strävan efter att frigöras från överklassens fasoner att behandla arbetarklassen som livegna. Frihet för arbetaren, rätten till ett värdigt liv, det var målet. Solidaritet var vägen dit.

Idag förknippas inte arbetarrörelsen med frihetskampen. Den kampen har tagits över av liberaler, och scenen har flyttats från sociala orättvisor till rätten att ladda ner gratis musik. Ordet frihet har överhuvudtaget vattnats ur å det grövsta, i ett Sverige där en växande underklass bestående av utslagna och invandrare inte har någon som för deras talan på den politiska scenen. Som målgrupp betraktad är denna skaran människor iskall. De glesa förstamaj-tågen befolkas av en arbetande medelklass vars stridsrop om sänkta kostnader för barnfamiljer aldrig tas på allvar, och det med all rätt.

Var finns kampen? Var finns passionen? Var finns solidariteten med de lägst prioriterade människorna i samhället? Var, på min ära, finns Hjalmar Branting? Om arbetarrörelsen någon gång slipper ur de klor där den förknippas med ord som överstatlighet och protektionism, och istället lyckas återförknippas med ord som frihet, solidaritet (med de som behöver den bäst!) och jämlikhet, då kommer man att köra över furir Reinfeldt & co som en ångvält. Men först då. Och varför, herr Löfven, inte starta den Nya Kampen på historisk mark här i Gävle? Pallra dig hit, för fan. I’ll be your wing man.