tisdag, juli 31, 2007

I min lilla lilla värld av fönster

Från morgon till kväll arbetar jag med att renovera fönstren på vårt gamla hus. Jag skrapar färg, slipar, tar bort gammalt kitt och sätter dit nytt och jag målar tre lager röd färg. Jag bär dessa tunga konstruktioner med mina taniga armar, balanserar på fönsterbrädor tre meter ovanför marken när jag försöker pricka in gångjärnen. Ett fönster tar ungefär en dag att färdigställa, jag har hittills klarat av knappt åtta fönster på sju dagar. Varje fönster är unikt, jag kan varenda kvadratcentimeter utantill. Om du väcker mig mitt i natten och visar en bild föreställande övre högra hörnet på ett av våra fönster så kommer jag att kunna tala om var det sitter.

Det här är min semester, och du kanske tror att jag tycker synd om mig själv nu men det gör jag inte. Jag har aldrig mått bättre, vid min Gud. Jag går och lägger mig varje kväll med en öm rygg och händerna fulla av sår och somnar med ett leende på läpparna. Det är helt sjukt, men varje kväll ser jag fram emot nästa morgon när jag får kliva upp och göra ryggen ännu ömmare och händerna ännu sårigare. Jag stormtrivs med det här arbetet!

Jag hade tydligen glömt hur mycket jag gillar dessa små världar.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du springer på taniga ben? Och du vet att det är sant, det som pappa har sagt, att det finns det liv är det aldrig för sent?

Anonym sa...

Söt blöja! Vilken tågymnastik.

David sa...

Lite RIKTIGT arbete är bara bra för en kontorsråtta som du. Klart du trivs!

Sedan är det väl det där med att du bonar om borgen.

Ta det lugnt med ölen när du balanserar tre meter över marken bara!

Anonym sa...

Ia: Jag borde springa MER på taniga ben eftersom midnattsloppet närmar sig med stormsteg och min form inte är den bästa. Lilla I har fått sitt envisa tåviftande från mig faktiskt, jag kan knäppa Ravels bolero med tårna.

David: Jag dricker fulwhisky på kvällarna och håller mig nykter under arbetet. Och det är klart att jag trivs, min kropp skriker efter arbete året om och nu har den fått som den vill.

Anonym sa...

låter underbart faktiskt så jag förstår dig.

Anonym sa...

Fick en tanke. Det är tydligt att även du har en sådan där överälskad lilltjej.

En som fångar blickar och håller den kvar. Som man vill vara med och se varje skymtning i blicken när hon ser något nytt. Som alla omkring älskar på samma självklara och nästan passionerade sätt.

Min börjar lekis nu och står stadigare än något annat barn jag känner.

Samtidigt tänker jag på det äldre barnet som inte fick samma sak, eftersom jag var yngre, hade mer som hände inuti mig och omkring mig och helt enkelt inte var 100%igt uppmärksam. Han är fantastisk ändå, eller tack vare det.

När jag ser den lilla tjejen undrar jag ibland om man KAN älska ett barn för mycket. Hon måste ju få några mén av att alltid vara fokus för allas uppmärksamhet men man kan liksom inte låta bli att ge henne respons på a´lla reaktioner och glittra och le när man ser på henne. Fortfarande.

Vet inte vad jag ville säga med det egentligen, det var bara en tanke som kom fram.

Anonym sa...

Ullis: Jag har ocks� t�nkt p� skillnaderna, f�r dom finns ju d�r, mellan jag som f�r�lder nu och jag som f�r�lder f�r tolv �r sen. Jag f�r ibland d�ligt samvete, k�nner att s�nerna inte fick samma f�ruts�ttningar. Och det st�mmer ju, det var inte samma och hur skulle det kunna vara det? Fr�gar du mina s�ner s� svarar dom troligen att det g�r att f� f�r mycket uppm�rksamhet, f�r fel saker liksom. Dom fick alltid uppm�rksamhet f�r att vara tvillingar, och dom hatar folk som glor p� dom kan jag s�ga. Men f�r mycket k�rlek? Nja.. det �r v�l inte k�rleken i sig som �r problemet kanske, snarare om den p� n�got s�tt f�rblindar och g�r att man fattar konstiga beslut och �verbeskyddar den lilla telningen. Men det kommer en tid, det tror jag, n�r den s�ta lilla flickan v�xer upp och inser att det d�r charmiga leendet inte r�cker l�ngre. D�r och d� kan steget bli ganska stort j�mf�rt med den som inte f�tt n�got gratis, om du f�rst�r vad jag menar.

Anonym sa...

Eller så räcker det där charmiga leendet lääänge och hon upptäcker knappt att andra inte har det lika dant. Det är det jag funderar lite på med min lilla som nu är faktiskt är ganska stor och fortfarande möts med samma älskvärda reaktioner, även av folk som inte står henne nära.

MissMythos sa...

Snygg ring

:-D