These are my people

Imorse släppte jag av en storgråtande sambo vid tågstationen. Hon grät för att hon ska vara borta från lilla I i fyra dagar, och hon verkade uppriktigt förvånad över sin egen reaktion. Med tårarna rinnande nerför kinderna förklarade hon hur tidigare avsked inför resor på fyra-fem månader inte bekom henne ett dugg men nu har hon lilla I, nu är hon mamma och då gråter man floder.

Jag tittade på min vackra, gråtande kvinna och fylldes av ömhet och kärlek. Vi kommer ju inte heller att ses på fyra dagar, och att börja böla så där är fan inte schysst.. det är det fan inte. Jag grät inte, nej fan heller, men det kändes ju ändå lite.. äh.. du vet!

Hemma i huset sitter morsan barnvakt och jag sitter här på jobbet och kunde väl aldrig vara mer malplacerad. Sista dagen före semestern, hela kontoret har slumrat in och människorna, dom få som är här, hasar håglöst runt i nya sandaler. Det tjatas om vädret och jag löser korsord vid fikabordet. Om telefonen ringer blir jag irriterad. Man får inte ringa sista dagen före semestern, det borde folk förstå. Jag ska ju varva ner.

På lunchen ska jag åka hem och kolla att allt går bra för morsan och lilla I. Morsan kommer att säga att lilla I är så snäll så, sen äter vi paj ute på verandan och kanske börjar hon prata om brorsan. Jag vill inte prata om brorsan, jag har fortfarande inte ringt till honom och morsan är nog lite sur över det. För övrigt så är det inte synd om brorsan, han börjar ett nytt liv nu och det kommer att göra honom gott.

Kanske blir det han istället för jag som hojtar på el Mundo och Kvarnen framöver. Kanske blir det han istället för jag som tar upp tråden med Jonas, den något stirrige gitarristen från det där hardcorebandet som jag glömt namnet på, och dricker bloodshots med honom på bröderna Olsson. Kanske blir det han istället för jag som festar med bratsen i Sandhamn. You never know.

PS.
Ett förtydligande: S åker till Barcelona idag, så det är fan inte synd om henne om ni trodde det.