Att göra en Schenström (dvs bli packad)

Ja så har det då hänt igen, jag har kryssat längs med och tvärs över Skånegatan och blivit berusad. Det hände i lördags och David valde den här gången att även dokumentera mitt tillstånd. Min fylla finns alltså att beskåda på hans blogg idag, och det står jag för. Jag står alltid för mina fyllor, dom kommer faktiskt rätt sällan nu för tiden. Trevligt som fan hade vi iaf, Kunken var också med men försvann under mystiska förhållanden från Berlin. Huruvida han faktiskt sa hejdå eller bara försvann utan avsked är nog ingen av oss kapabel att avgöra, men jag vill minnas att klassikern ”Jag ska bara ta en nypa luft..” var det sista han sa innan försvinnandet. Till vårt försvar vill jag ändå framlägga att ingen av oss hade krisberedskapsjouren denna kväll, vilket hädanefter kan bli allas vår förträffliga ursäkt efter allt för blöta kvällar.

Så ett förtydligande runt det här med den oundvikliga ghettofieringen av Sjöstaden, som jag tydligen tog upp i lördags. Jag tänkte så här va, att allt ser likadant ut där i Sjöstaden, och oavsett om området betraktas som hyfsat exklusivt och vackert idag så brukar områden med likriktad design förr eller senare bli ghetto. Vad jag tydligen har underskattat är den typiske söderkisens oförmåga att färdas i västerled, således flyttar den som idag bor på östra Södermalm hellre söderut än västerut för Hornstull är enligt säkra källor djävulens boning för den som helst tar sin öl i Sofo-distriktet. Ja, som lantis ska jag väl inte ha någon åsikt överhuvudtaget i frågan, min trovärdighet är lägre än Glocalnet, men bara för sakens skull så håller jag fast vid min på fyllan utstakade linje.

Större delen av gårdagen gick alltså åt till att göra snabba analyser av hälsoläget från sängen. Vid halvnio-draget öppnade jag ena ögat och konstaterade att skallen bankade och rummet inte riktigt ville stå still, vid halvtolv var jag på rätt väg och vid tvåtiden fann jag det för gott att kliva ur halmen på något ostadiga ben. Ett fåtal timmar senare befann jag mig bakom ratten på väg hem till Gävle och önskade mer än någonsin att min sambo hade körkort.

Under tiden som jag har sovit bort min bakfylla har dottern tagit stora steg i sin utveckling, vilket förstås känns som ett smärre hån på ett sätt (själv har jag ju tagit några steg bakåt, varje fylla är en minipsykos eller hur var det nu?) men lik förbannat är det skitkul att se henne krypa omkring i hela huset och rota i alla papperskorgar. På det stora hela beter hon sig allt mer som en hund. När jag gör i ordning hennes mat sitter hon vid mina fötter och gläfser och det här rotandet bland sopor påminner ju också rätt mycket om en byrackas rastlösa letande efter begagnad mat. Speaking of which, hon borde nog få riktig mat nu.