Att börja arbeta efter ett halvårs föräldraledighet har ännu så länge inte resulterat i vare sig ångest eller depression, men jag har å andra sidan bara hunnit till första förmiddagen när detta skrivs. Det kanske blir etter värre efter lunch, vem vet.
Känslan när jag körde till arbetet imorse var snarast hemtam, som att hitta ett par gamla jeans i garderoben som man inte använt på länge. Muskelminnets lagringsförmåga är effektivt, att slänga in datorväskan i baksätet på bilen resulterade genast i en flod av känslor och minnen. Hur var det senast jag utförde den manövern, hur mådde jag då, var befann jag mig. Och jag minns allt det där kristallklart. Senast jag slängde in datorväskan i baksätet befann jag mig på parkeringsplatsen utanför jobbet. Det var den 31:a augusti förra året och jag skulle åka hem för att inleda nästan sex månaders föräldraledighet. Man kan säga att jag var upprymd, förväntansfull och lite skraj, ungefär som nu faktiskt.
Hjärnan pendlar mellan att försöka summera det senaste halvåret å ena sidan och ta in en jävla massa information från skärmen å andra sidan. Jag öppnar min elektroniska kalender och konstaterar att det är 44 veckor kvar på det här året. 44 veckor, sen kanske jag går hem igen. Jag borde nog försöka göra något vettigt under den tiden, åtminstone försöka påvisa att så sker.
Livet går sin gilla gång och över alltihopa saknar jag min familj så in i h-e att jag lurar på att gå och gråta en skvätt på muggen. Men det går väl över kan tro, om jag får en glömskekaka av oraklet och får sova på saken. Kan tänka mig att just sådana här upplevelser går under rubriceringen ”Karaktärsdanande”, det är med andra ord nu jag ska tänka på svältande barn, minoriteter i förskingring och alla andra som har det så mycket sämre än jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar