Såg lite sporadiskt på K-G Bergströms intervju med Mona Sahlin igår kväll. Det mesta blir sporadiskt och konstant avbrutet när man har ett barn på fjorton månader och ett på fyra veckor, men jag lyckades ändå snappa upp ett och annat av det Mona sa. Och det finns en del av det hon säger som är rätt förvånande, åtminstone ur ett historiskt perspektiv.
Förskjutningen av målgrupp är t ex en sådan sak. Allt sedan Nya Moderaterna basunerade ut sin nyfunna vurm för arbetarklassen under förra valrörelsen, och tydligen också vann över stora delar av den till sin sida, har förstås sossarna surat och smitt planer på vilken målgrupp dom då istället kan sno av borgarna. Nu har man hittat den målgruppen, eller det kanske man gjorde för länge sedan men det är iaf småföretagarna. För den som är uppvuxen under 70- och 80-talet och hyfsat följt med i politiken är detta uttalande minst sagt förvånande, eftersom Fri Företagsamhet en gång i tiden var själva raka motsatsen till Socialdemokrati. Om dessa två begrepp förekom i samman mening så fanns ett bråddjupt hat med i bilden, klyftan mellan butiksägare Agneta och statsminister Palme kunde gott liknas vid palestinakonflikten.
Men nu får vi tydligen rita om den politiska kartan igen, för Mona vill ha entreprenörskap som ämne i skolan och vara kompis med varenda liten frifräsare med beggad Mercedes S-klass parkerad på handikappruta. Där ser man.
Ett annat fenomen som höjer ögonbrynen på 60-talisten är uppluckrandet av ideologiskt förankrade åsikter skrivna i sten. På frågan varför vårdköerna är speciellt långa i glesbygden svarar Mona nämligen att man tidigare ”möjligen har varit för dogmatiska i synen på vårdalternativ”.
I klartext betyder det att sossarna kanske borde ha öppnat upp för andra ägandeformer och konkurrens inom vårdsektorn, men att man inte gjorde det pga en mental fastlåsning vid en ideologi som inte tog hänsyn till folkets verkliga behov.
Också detta uttalande vore otänkbart tills för bara något år sedan. Här finns också ett samband med moderaternas utspel att dom å sin sida varit lika mentalt fastlåsta vid att privatisera. Om Reinfeldt kan lägga sina stenar i blöt så ska väl jag inte vara sämre, tänker kanske Mona. Det är ingen hemlighet att partiblocken till viss del lever i symbios med varandra, backandet och velandet i vårdfrågan är bara ytterligare ett exempel på detta.
Och på ett sätt är det väl förstås bra att politiker visar vilja till förändring och förnyelse, att dom inser vilka faktiska behov som finns hos folket och gör det dom kan för att tillgodose dessa behov. Men när det som sker på en operativ nivå hamnar i konflikt med visionerna, om jag nu får kalla politiska ideologier för visioner, då uppstår ganska snart vissa trovärdighetsproblem. Det är nog visserligen sant att fler och fler röstar efter sakfrågor idag jämfört med för 20-30 år sedan och att politikerna måste förstå detta, men vill vi verkligen att våra politiska partier ska flytta så mycket fokus till sakfrågorna att visionerna försvinner bakom nästa krök? För lite så känns det för mig nu, vad står egentligen Socialdemokraterna för år 2008?
I arbetet med att väsensskilja Mona från ordförande Persson och tvätta bort gamla stämplar är det här en svår balansgång, och alla är nog överens om att Perssons lukt måste vädras ut men att bara förändra för förändringens skull har aldrig varit lyckat.
Det måste finnas en vision, och jag efterlyser den nu Mona. Om sossarna ska värna om småföretagarna och privatisera vården i Dorotea så kanske du vinner över några stofiler som har röstat på moderaterna sen Bohman bar blöjor, men jag vill veta hur det här påverkar ditt partis ideologiska fundament (observera gärna att jag undviker ordet ”värdegrund” här, det vill jag ha cred för).
8 kommentarer:
Intressant. För övrigt en analys som jag i stora delar håller med om. Vad är sakpolitik och hur hänger det ihop med ideologin? Det finns risk att sossarna kastar ut barnet med badvattnet i alla diskussion, rådslag och analys som pågår i partiet under hela 2008. Det är lite svårt för Mona att starkt gå ut i visionsarbetet eftersom det är ett sådant arbete som just nu pågår i hela partiet. Demokratiska processer står ibland ivägen för politik strategi och kommunikation.
Att man börjar bli kompis med småföretagare är däremot inte så konstigt och är en utveckling som skett gradvis. Arbetsmarknaden har förändrats kraftigt och en mycket större andel av de som försörjer sig gör det som egna företagare eller som anställda i småföretag. Det är ett tag sedan industrin började effektivisera bort en stor del av arbetskraften. De flesta småföratagarna är små- och medelinkomsttagare med stora behov av offentlig sektor och trygghetssystem. Det är ensamstående hårfrisörskor, rörmokare, "konsulter" som i praktiken är anställda men tvingas betala sin egen semester, har svårt vid sjukdom och föräldraledighet och som inte har rätt till någon begränsad arbetstid. Om sossarna ska ha någon som helst trovärdighet i dagens sverige så måste man se att många småföretagare i praktiken är arbetare som säljer sitt arbete som "daglönare". Även de mer organiserade småföretagarna är vanligt folk utan någon som helst förmögenhet. Välfärdssverige måste vara till även för dom. (Idag finns STORA brister i vårt mest grundläggande skyddssystem för småföretagare.)
Men jag säger det igen - politiken behöver vettiga och kloka människor. Och politiken formas inne i partierna. Det är inte så svårt att ta plats där, kritiser innifrån och vara med och ta ansvar för en förändring. ;-)
Ullis: Jag hör vad du säger, du tycker att jag borde join the party. Well, det kanske jag gör, men än så länge använder jag min neutralitet till att vara så här inskränkt och fördomsfull när jag skriver, haha!
Men allvarligt talat, din beskrivning av småföretagare är förstås korrekt. Det är förstås förändringen på arbetsmarknaden som styr parties skiftande fokus på målgrupp och inte tvärtom. Jag känner flera småföretagare som lever i den verklighet du beskriver, dom kan t ex vara underkonsulter i IT-branschen och deras skyddsnät känns minst sagt en aning skakigt. Det är förstås i sin tur följden av en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar företag att hyra istället för att anställa, dvs ingen vill egentligen ta arbetsgivaransvaret. Fin värld vi lever i..
Jag bara vill ha med dig helt enkelt. Och med storregioner på tapeten kanske vi till och med kommer att tillhöra samma "landsting" efter nästa val.
Ullis: Where do I sign up? Måste jag bära chinos?
Ullis: Du kanske har rätt i att jag har politik i själen, vare sig jag vill det eller inte, och jag behöver nog bara själv komma fram till vad som är rätt väg att gå innan jag tar steget. Min farhåga när det gäller att involvera sig politiskt är att allt blir så stort och krångligt och kantat av eviga kompromisser. Så länge jag sitter här och skriver så har jag full frihet men inget inflytande, och det är väl inte bra det heller förstås om man verkligen vill förändra, men steget är ändå ganska stort. Jag värdesätter mitt politiska oberoende ganska högt, och i mina fördomar kommer jag att bli riktigt ovän med SSU-formade sossesoldater. Som sagt, fördomar har jag.
Du kommer garanterat att bli ovän med en del *S*
Men det är inte för att slicka broilers som du har i politiken att göra - det är ju för att ta del i demokratin, röra om och påverka samhället.
Du kommer vara alldeles för klok och obekväm för att inte reta upp en del - åt andra sidan så är det andra som blir jäkligt glada för att de har fått en vettig kompis i kampen. Det är då politiskt engagemang ger resultat och blir kul.
Har du läst boken "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar"? Mycket bra om ämnet.
Shuto: Nej, inte läst. Tack för tipset!
Skicka en kommentar