Äldsta sönerna är i Thailand med sin mor, sambon och dottern är i Uppsala och jag är kvar hemma med yngste sonen. Tyvärr påminner situationen alldeles för mycket om mitt tidigare liv som ensamstående förälder för att jag ska kunna njuta av den. Jag har en ruggig soft spot här, även fast jag vet att sambon och dottern kommer hem redan imorgon så pallar jag inte en kväll utan att få åtminstone lite ångestpåslag. Jag hatar att prata om ångest, sånt jävla modeord. Ångest, alla har ångest nu för tiden. Jag vill inte vara en av simulanterna. Jag önskar att den här känslan försvinner någon dag, den får mig att känna mig ofullkomlig och svag. Vi tar en lam vända på stan jag och sonen, fikar en stund, hastar sen vidare. Jag har ingen ro i kroppen, stegen snabbar på. Vi har inte bråttom, ingen att komma hem till just idag. Men i mitt huvud är det som att varje minut måste planeras och fyllas med aktivitet. Det är förstås för att hålla den där jävla obehagliga känslan borta. Vilken liten jävla skit jag är ändå. Sitter här och beklagar mig när jag har det så jävla bra. Bara för att det dyker upp en känsla som påminner om något som var jobbigt. Jävla simulant.
Trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar