måndag, mars 12, 2012
Gamla hjältar som vägrar dö (trots att alla dör)
Få band har haft en brokigare karriär än Alice in Chains. Skivsläppen har varit väldigt sparsamma under alla år som bandet ändå på något märkligt sätt har hållt ihop, fyra studioalbum på drygt 20 år är inte direkt Ryan Adams-takt. 2009 års 'Black gives way to blue' var faktiskt första skivan på fjorton år, och av de ursprungliga medlemmarna har både basisten Mike Starr och sångaren Layne Staley gått bort.
Starr lämnade bandet redan 1993 och vad han gjorde fram till sin död 2011 har jag ingen aning om, men det hade iaf ingen avgörande inverkan på bandets skrala produktionstakt. Staleys bortgång 2002 hade däremot allt i världen att göra med det, eftersom den föregicks av ett mångårigt drogmissbruk som gjorde det hart när omöjligt för bandet att få ur sig något vettigt.
Ibland tycker man att det är för jävligt när band fortsätter efter att frontfiguren dött, men i fallet Alice in Chains stödjer jag det fullt ut. Dels för att den musikaliska motorn alltid har varit gitarristen och sångaren Jerry Cantrell, och dels för att Staley egentligen bara bidrog med krångel efter den fenomenala Dirt.
Hur det låter? Jo, jag har inte toklyssnat på 'Black gives way to blue' direkt men en polare påminde mig i helgen om exakt hur demoniskt bra riffet är i 'Check my brain' så jag tänkte att ni skulle få höra det också. Visst låter det "typiskt Alice in chains", inte mycket musikalisk utveckling kan skönjas men.. det är något med det där riffet. Jag tror Jerry Cantrell har en del kvar att ge ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Alltså, AIC utan Layne är ju som Sabbath utan Ozzy (skulle iof inte förvåna mig om du finner även detta ok). Layne var en av hårdrockens mest banbrytande sångare och han bidrog även med att ge låtarna vad vi för enkelhetens skull kan kalla själ. Cantrell är en god hantverkare, men utan själen blir det substanslöst.
Jag har lärt mig leva med mark I, II, III och IV-uppsättningar av hårdrocksband. Skulle man resonera puritanskt som du fanns det snart inte så mycket hårdrock kvar att lyssna på. Så ja, Sabbath gjorde en del bra grejer med Dio på sång, det skäms jag absolut inte för att säga.
Vi har haft den här diskussionen förut, vi kan kalla den lex Guns n' Roses. Vad är det bandet utan Slash? Inte ett jäkla skit, en pretentiös skitplatta på femton år. Vad är Slash utan Guns? Fortfarande en mycket levande och synnerligen produktiv artist. Hantverket ska aldrig underskattas, det är det som vinner i längden. Själ? Ja det är en fruktansvärt subjektiv bedömning förstås. Det var synd att Staley dog, ingen kan ta ifrån honom det han bidrog med, men den här låten tycker jag är bra, trots allt.
PS.
Jo, det där med sången också, man ska faktiskt inte underskatta Cantrells bidrag även där. Det som var banbrytande var egentligen sångstämmorna, och där hade Cantrell definitivt ett stort finger med i leken eftersom han sjöng stämmorna. När Staley sjöng solo var det väl egentligen inte så jäkla banbrytande.. om du frågar mig.
Skrev en kommentar som försvann...
Finns många band där mark II eller III är bättre än I, men det är band som sökt nya uttryck och inte försökt återskapa det som var (Maiden, Purple, Stones etc).
AIC försöker alldeles för mycket låta som de gjorde med Layne och det funkar inte, habil låt eller inte.
Vad gäller deras särskilda stämmor så la de ju båda stämmor på skivorna och vi ska nog låta det vara osagt vem som skapade soundet, men en gissning är att det var något de byggde fram gradvis, tillsammans i bandet.
Jodå, jag säger inte emot dig. Jag önskar som sagt också att Cantrell hade velat gå vidare musikaliskt, den här plattan är inte något man skriver långa hyllningar om. Men jag gillar riffet och kunde någon ruska om Cantrell lite så kanske det ändå kunde bli nåt bra av det.
Skicka en kommentar