fredag, mars 02, 2012

Fredagslåten 2/3



Största skillnaden mellan pop och jazz är att en poplåt i 99 % av fallen håller sig inom en given tonart, vilket gör musiken relativt förutsägbar och enkel att kartlägga, medan en jazzlåt i 99 % av fallen INTE gör det.

Första gången jag insåg detta med full kraft var när jag försökte improvisera på gitarr över en Steely Dan-låt. Jag hade spelat ett tag och lärt mig en dur- och en moll-skala som i de allra flesta fall funkade hur bra som helst för improvisation inom pop och rock, men när jag försökte med låten ’Babylon Sisters’ funkade helt plötsligt ingenting. Där och då förstod jag att jag inte kunde ett jävla skit, att jag som vanligt bara hade fuskat mig fram.

Steely Dan är nu inte jazz, man kan väl snarare kalla det jazz-influerad pop, men deras låtar är oftast av det där fria formatet som kastar sig hej vilt över tonarter och synkoper fast de gör det så pass snyggt och diskret att man många gånger, innan man börjat analysera låten, tror att musiken är enkel. Det är den inte.. kan jag säga.

Veckans fredagslåt hör inte på något sätt till deras mer komplicerade verk men är ändå ett bra exempel på det jag nyss påstod. På ytan kan ’Rikki don’t lose that number’ (från ’Pretzel logic’, 1974) framstå som en hyfsat rudimentär liten singer/songwriter-variant, men försöker man ta ut den inser man snart att ackorden sprider sig som en löpeld över greppbrädan. Den som komponerat låten sitter uppenbarligen på en hel del musikteori, vilket förstås i popkretsar är fel fel fel.

Det som ändå gör Steely Dans musik mycket mer lättillgänglig än de flesta akter som brukar räknas till jazz-influerade genres är de trallvänliga melodierna och, framför allt, de fantastiska texterna. En Steely Dan-text innehåller alltid en bra historia, plattorna blir till tonsatta novellsamlingar och man kommer liksom ihåg karaktärerna och undrar ibland hur det egentligen gick för dem.

Många påstår att den här låten handlar om Rickie Lee Jones, en artist med flera kopplingar till Steely Dan, medan andra hävdar att denna Rikki som får sångaren Donald Fagens telefonnummer är en gammal college-flamma vid namn Rikki Ducornet. Jag har även hört historier som menar att det skulle vara en gitarrist som Donald ville ha med på skivan men som hoppade av i sista stund. Oavsett vilket så undrar man ju om Rikki någonsin plockade upp numret och ringde.

Trevlig helg!

2 kommentarer:

David Ärlemalm sa...

Den där basgången (för det är väl en bas?) som påbörjar låten har återanvänts av Stina Nordenstam. Men Steely Dan? Själv har jag lyssnat på Franks Wild Years hela förmiddagen, vilket är betydligt tuffare.

Matte sa...

Och Steely Dan har i sin tur snott den från en gammal jazzdänga.

Frank's wild years är en bra platta med Tom Waits, vilket, som du säkert vet, är en av min favoritartister. Att jämföra Steely Dan med Tom Waits är dock som att jämföra en dag i parken med en bra fylla: båda är bra men på väldigt olika sätt.