I talk to planets baby, musik för målare

I helgen sparkade jag ut hela familjen minus äldsta sönerna och ägnade all denna härliga fritid åt att måla om köket och matrummet, vilket gav mig chansen att göra något som jag nästan aldrig gör längre: lyssna på musik.

Du vet kanske hur det är, man tömmer ett rum, maskerar och fipplar med allt förarbete innan rollers och penslar kommer in i matchen. I denna setting släpar man på gammaldags vis in något slags bärbart medium för musik, vilket i ditt fall kanske är en laptop med Spotify på men i mitt fall (för att jag enligt somliga är en träröv som inte skaffar Spotify) är en hederlig musikmaskin med CD-spelare.

CD-skivor har varit ett ämne för debatt hemma hos oss på senare tid. Ganska nyligen gjorde vi en utrensning bland tusentals skivor vilket resulterade i fyra fulla kassar med oönskade alster nere i ett källarförråd. Så när jag nu började leta musik var utbudet begränsat, men trots det ändå större än vad man i ett halvstressat tillstånd orkar överblicka. Så jag bara högg skivor, chansade hej vilt.

Och jag vet inte om det beror på det ovana kroppsarbetet eller den tillfälligt nakna akustiken i rummet, men gammal invand musik låter annorlunda och mer intressant när man målar kök. Då när vi flyttade in för snart sex år sedan målade vi hela jävla huset under två sommarveckor och lyssnade oavbrutet på musik, men det var ju förstås för fem barn sedan också. Den här helgen blev en påminnelse om den tiden, vilket kan förklara varför jag gick omkring och smålog hela tiden. Ljusa minnen är alltid trevligt, speciellt när man inser att man idag har det ännu bättre.

Jag har valt ut tre album (så sa vi förr) som jag upplevde fick en ny revival under helgen. Alla tre är för mina öron kända gamla kamrater som nu fick en ny chans, och tog den.

Monster Magnet - Dopes to Infinity
Plattan där Dave Wyndorfs kreativitet och, förmodligen, drogmissbruk peakade. Musiken brukar kategoriseras som stonerrock, allt jag vet är att denna platta är 90-tals psykedelika som i sina stunder är svåröverträffad. Efter Dopes to Infinity blev det mest kiss och bajs för Dave, och nu är han nykter, ren och smällfet. Jag målar särdeles bra till 'Look to your orb for the warning'.

Tom Waits - Mule Variations
En förhållandevis sen skiva med Waits (1999), han är ju faktiskt annars en av få artister som hade ett osedvanligt bra 80-tal. Den här skivan erbjuder den perfekta blandningen av det som kommit att bli Tom Waits signum: mörka, blues-baserade låtar med det där speciella kastrullocks-soundet som skramlar och svänger på ett alldeles unikt sätt (exempel 'Big in Japan'), blandat med de mjuka, romantiska små pärlorna om kärlek som bär på ett helt annat ljus (exempel 'Pony'). Personligen har jag svårt att gå förbi den märkliga lilla anekdoten 'What's he building?' utan att höja på ögonbrynen, speciellt när jag ägnar mig åt home improvement.

Chris Cornell - Euphoria Morning
Har alltid ställt mig väldigt tveeggad till den här skivan. Å ena sidan gränsar musiken rätt ofta till att vara alltför prentetiös och tillgjord, å andra sidan går det inte att bortse från att mannen sjunger som en jävla Gud. Pretto-nivån kan kanske tillskrivas det faktum att det var hans första solo-platta efter Soundgardens uppbrott, det brukar ju kunna bli lite tillkrånglat när frontfigurer ska visa vad de går för på egna ben. Hur som helst, med harmonier av stundom Beatles-klass och sång i världsklass finns det stunder på plattan som helt klart berör även utanför ett nymålat kök. Jag gillar speciellt 'Sweet euphoria'.

Vad har du gjort i helgen?