Häromveckan fann jag mig sorgligen tvungen att återuppväcka mitt twitter-konto eftersom HR-avdelningen på företaget där jag arbetar har bestämt sig för att kommunicera viss information där och endast där. Har du hört något så jävla dumt?
Jag ville minnas att någon hade lurat in mig på twitter för några år sedan och det stämde. Den 18 april 2009 hade jag skrivit min hittills enda tweet som lyder som följer: ” förundras över alla nya gadgets på nätet.. twitter? Jag är för gammal för sånt här, hehe”. Jag tror det sammanfattar min syn på sociala medier väldigt väl. För mig? Nej, bevare mig väl. För dig? Du gör som du vill.
Jag har inget facebook-konto, vill inte ha det heller. Varför skulle jag vilja ha det? För att flirta med gamla klasskompisar? Spionera på grannar? Nej tack, jag har allt jag vill ha i mitt liv. Och det här med att arbetsgivare börjar blanda in sociala medier i arbetsverktygen tycker jag är en styggelse, men jag förstår varför de gör det. De vill ju spionera på dig, har du inte fattat det än?
Dessa virtuella världar saknar allt som verkligen betyder något för mig, allt som jag redan har: den milda doften av linolja från verandan som jag nyss oljat in, barnkramar, pussar i köket, vårknoppar på de nyklippta äppelträden (äppleträden?). Den enda anledningen jag någonsin kan finna till att öppna ett Facebook-konto skulle vara att jag inte hade något annat att göra. Inte ett jäkla skit, nada, zilch, i hela mitt liv. Och vi får innerligt hoppas att den dagen aldrig kommer.
Sen att skiten är totalt fördummande och kokar ner den mänskliga rasen till en skock mähän är en annan diskussion som jag inte ens orkar ta nu. Please, talk to the disliking hand.
Och nu kommer du att berätta för mig hur fel jag har och hur mycket annat bra man kan använda Facebook till, men det skiter jag i. Det här är inte en åsikt baserad på vetenskapliga fakta, det är en högst känslomässig seans. Ju äldre jag blir desto mer fjärmar jag mig från internet. Alla faktiska, reella värden som finns i mitt liv, allt det som är icke-virtuellt om det så är bajs under naglarna, morgonsex eller en otäck spindel i källaren, vinner alltid med hästlängder över Internet. För att det finns här där jag står, för att det luktar, för att det väcker känslor hos mig som jag inte alltid kan förutse.
Jag tror på allvar att internet kommer att bli mänsklighetens undergång. Antingen slutar vi reproducera på grund av att våra kroppar förtvinar eller så fastnar vi för evigt i Det Stora Emo-molnet som internet har blivit, där ömkande självbetraktelser har ersatt sunt förnuft och livsbejakelse. Gå ut. Sitt inte där. Du dör sakta. Istället, varför kan jag inte träffa mannen i mitt liv? FÖR ATT DU SITTER INNE FRAMFÖR EN DATOR HELA TIDEN! 53 personer gör tummen upp. Håll ut gumman, du ska se.. bla bla bla.
Men bloggen då? Jag började blogga 2005 eftersom jag ville skriva. Jag slutade blogga 2010 eftersom det kändes helt värdelöst. Nu har jag börjat igen, för jag ville börja skriva igen. Hittills har det gått skitdåligt, men det spelar ingen roll, det är inte poängen. Poängen är att bloggen bidrar med ett kreativt skapande som jag tycker att jag behöver, åtminstone i perioder av mitt liv, och det har ingenting att göra med att varesig voyerism eller exhibitionism, vilket är de enda två krafter som driver en sajt som Facebook framåt.
Däremot har patienten Blogg mer eller mindre dött sedan 2010. Åtminstone verkar den bra mindre vital än förr, och jag skulle tro att andra konkurrerande sociala medier har allt att göra med det. Jag tycker det är synd, men samtidigt helt logiskt. Ge mänskligheten två sätt att kommunicera: antingen i fritext-format med obegränsat antal tecken till förfogande, finfin jordmån för djupanalyser och tvåvägskommunikation, eller.. ge dem ett system där antalet tecken är begränsat och där alla liksom bara hojtar ut i tomma rymden förbi varandra. Naturligtvis väljer vi snutt-varianten, precis som vi har valt prefabricerad snabbmat. Snabbt, enkelt och inte så tokigt ändå. Att det saknar livsnödvändig näring är något som vi valt att inte bry våra små huvuden om.
11 kommentarer:
Det gäller att sortera i mängden av sociala medier. Har gett twitter minst tre försök under de senaste åren men aldrig fastnat. Trodde att det kanske skulle bli något när jag skaffade iphone, Matt intalade mig det, men icke. Helt enkelt inte min grej, även om jag förstår värdet för någon som arbetar med snabba nyheter/medier.
Facebook har blivit så naturligt att jag inte ens tänker på det. Något jag har i bakgrunden eller trillar in på då och då under dagen. Får mycket tips på intressanta artiklar/debatter därifrån. Gillar det. Tror det mest var ett sätt att hålla kontakten med gamla skolisar i början, för några år sedan, nu är det bara ett redskap för kommunikation som faktiskt är rätt smidigt. Slänger upp länkar till bloggen när jag skrivit något eller, som igår, mejlar med en bekant som ville ha hjälp att skriva cv.
Det går att begränsa andra användare från att ta del av informationen, vilket nästan alla gör i någon mån. Är betydligt mer frispråkig på facebook än vad jag är på bloggen nu för tiden, helt enkelt för att bara mina vänner/de jag väljer kan ta del av det.
Har även en viss kontakt med personer med liknande intressen, framför allt kring litteratur och träning, vilket känns värdefullt.
Klarar man sig utan? Absolut. Väljer man att använda det blir det, som med så mycket annat, vad man gör det till.
OCH du måste starta ett fejkkonto för att kicka igång detta med spotify, vilket trots allt kommer ge dig njutning. NU!
Som sagt, jag lägger mig inte i vad andra använder nätet till, och i sakfrågor rörande Facebook är jag den siste som ska uttala sig eftersom jag inte vet något om applikationen. Men jag ser många i min omgivning som använder det som något slags substitut, en tillflykt, och jag tycker det är ett påvert alternativ till allt levande som finns där ute.
Men visst, jag förstår, jag har varit där själv fast innan facebook fanns. Och jag är tacksam att mitt liv nu för tiden erbjuder så pass mycket stimulans att jag slipper skiten.
Jag förstår också att facebook har blivit en internet-portal, en uppsamlingsplats för allsköns information samt ett sätt att marknadsföra det man själv vill nå ut med. Såtillvida erkänner jag att jag går miste om information, som t ex när mina polare har en spelning nånstans i stan och enbart meddelar detta via facebook. Vi tvingar in varandra i detta företags system, och deras affärsidéer är förstås helt briljanta. De behöver inte marknadsföra sig, vi gör det åt dem.
Spotify.. just det, jag skulle fixa det. Vilken dag som helst nu. Ett annat sånt där företag som tvingar oss till lydnad (träskalle? Javisst, nån måste säga som det är).
Fan va skönt att du är tillbaka och skriver!
B-son: Tack, det värmer!
David: Nu har jag Spotify, I'm faking all the way baby.
Nu skrev du iof att du inte var intresserad av att få facebooks förträfflighet förklarad för dig. Men jag vill ändå berätta att du har obegränsat med tecken numer, du kan skriva en roman.
Om du hade haft en facebooksida så hade du kunnat länka dina blogginlägg och de hade i sin tur länkats vidare. Nu säger du "att det är inte poängen", för skrivandet är en kreativ process" Må så vara, men jag vet att du vill bli läst. Och om det bara var en kreativ process ås kunde du lika gärna använda dig av en ordbehandlare.
Jag skulle gärna se att dina inlägg blev läst av fler. Dock inte detta som jag tyckte var grinigt, gnälligt, gubbigt och fyllt av förutfattade meningar. Helt enkelt dumt.
Facebook är vad man gör det till. Den beskrivning du ger är felaktig. Du generaliserar. Du är bättre än så.
Twitter är ett briljant verktyg för omvärldsbevakning av allehanda ämnen. I mitt fall har twitter ersatt RSS-läsaren. Instagram är toppen för de som gilla foton. YouTube för de som vill hitta filmklipp om nästan allt (du känner till YouTube? Annars tycker jag du ska prova, tror du skulle "gilla" det...).
Dessutom påstår jag att Internet alltid varit socialt.
Du begår, likt många andra, misstaget att separera den s.k virtuella världen med den "riktiga" s.k IRL. Den gränsen finns inte längre. Om den överhuvudtaget funnits. Man kan leva lokalt och globalt. Grilla med grannarna och diskutera med någon på Grönland.
Så du diskvalificerar de yngre generationernas livsstil och sätt att kommunicera. Den som de fått med modersmjölken. Du hånar oss som inte tillhör den yngre generationen, men som använder oss av dessa medier som ett arbetsverktyg och för privat nätverkande.
Din aversion mot datorer, Internet och sociala medier doftar moralpanik. Ser likheter videovåldsdebatten på Studio S på 80-talet.
Att du inte vill använda dig av dessa plattformar är givetvis ditt val.
Men när du omyndigförklarar dem som använder dem så gör du dig själv till åtlöje.
Du "skiter" förmodligen i det. Och trots att du du också skiter i vad vi andra tycker och tänker om detta, samtidigt som du menar att bloggen är bra för tvåvägskommunikation (fick inte riktigt ihop det), så väljer jag att ge dig ett långt svar.
Och en uppmaning;
du kan bättre än det här inlägget Maths.
Niclas: Din kritik handlar inte om vad jag kan utan vad jag tycker. Du tycker att jag har fel, och det är förstås helt ok. Vi har olika syn på det här, det vet jag. Du är teknik-intresserad, det är inte jag. Jag är reaktionär, du är en ivrig anhängare av it-revolutionen.
Låt mig stå här borta i hörnet och sura, men påstå inte att jag KAN bättre för då diskvalificerar DU MIN livsstil på samma sätt som du påstår att jag gör med din. Du kanske tycker att jag borde VETA bättre, och det är alldeles säkert sant, för jag vet ju i stort sett ingenting om sociala medier. Känslan jag har, det är den jag skriver om.
Nej Maths, jag skulle inte drömma om att diskvalificera din livsstil. Tvärtom så finns det saker i din livsstil jag beundrar. Ditt och din hustrus val att skaffa många barn och hur ni ändå rest tycker jag är häftigt och beundransvärt. Hälften av din energi och ork skulle jag offra ena handen för.
Möjligen är det dina livsval som gör att du inte har tid att sitta framför datorn eller titta ner på din smartphone och ta del av alla social medier. Och detta har ja respekt för.
Min kritik eller diskvalificering gällde snarare texten du skrev. Som jag menar innehåller felaktigheter och antaganden. du skriver förvisso att det är din känsla och naturligtvis kan man skriva texter och tankar utifrån känsla. Men här menar jag att det blev dåligt och havererade. Det är det jag menar med "att du kan bättre".
Jag har följt ditt skrivande på olika bloggar och gillar ditt skivande, både i form och innehåll. Det är inte så att jag håller med dig i allt. Men det spelar mindre roll. Du skriver bra och passionerat och intressant och fler borde läsa dina texter.
Jag tycker att denna text byggd på käsnlor känslor saknade humor eller glimten i ögat. Det fanns ingen självdistans (självdistans kan iof vara överskattat). Utan den blev bara gnällig likt en insändare i lokaltidningarna. och jag menar att du är bättre än så.
När det kommer till att jag är en "ivrig anhängare av it-revolutionen" så stämmer det att jag är teknik-intresserad, men eftersom att jag i min akademiska profession är medie- och kommunikationsvetare samt biblioteks- och informationsvetare och också arbetar med detta rent praktiskt så funderar jag ofta kring för- och nackdelar med Internet och våra beteenden. Jag har själv tagit pauser på FB och funderat om inte det skulle vara lättare att avstå den alltid uppkopplade smartphonen mot en mobil man bara kan ringa på.
Just nu arbetar jag mycket med handledning för att öka den Digitala delaktigheten i Sverige. Och där ar vi upp det mesta från hur man gör till säkerhet och kontroll.
Jag ser dock IT-verktygen som något vi måste hitta ett förhållningssätt till. Och mitt är att prova och se vad jag kan använda de olika plattformarna till. Att helt eller delvis avstå, som du väljer att göra, är helt okej i min värld. Du får gärna dissa också, men du kunde ha gjort det med bättre argument och en gnutta humor...
Jag hade gärna sett dig som "vän" på facebook. tror att vi lättare hade haft ett umgänge då. Men jag lovar att inte exkludera dig som vän för det finns ju telefon, SMS och mejl.
Allt gott och ser fram mot fler (bättre...) texter.
Kärlek och respekt
Din vän
// Niclas
Niclas: Du äger självklar rätt till din egen läsupplevelse. Om du tycker det var kasst så är det så. Själv tycker jag det var ok men inte lysande, fast jag har skrivit långt sämre texter i mitt eget tycke.
I en förnuftsdriven debatt runt detta ämne står jag mig slätt, du har förstås rätt i allt du skriver om förhållningssätt osv. Att jag framstår som en 80-talsförälder som ondgör sig över videovåldet bredvid dig är rätt uppenbart, samtidigt är jag inte helt missnöjd med det för där ligger en sten och skaver i min sko.. ungdomarna, deras förhållningssätt till internet, där vill jag se förändring och jag tjatar på mina egna. Kalla mig en gammal gubbjävel men dom mår inte bra av det, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är en förälder och en orosdriven sådan, det är svårt att ändra på.
Min livsstil ger energi, allt det där livet, det engagerar. Tack för fina ord, jag vet att jag är en raljerande jävel ibland men det tror jag du har överseende med.
Och jo, nog fan borde vi kunna hålla kontakten utan att vara vänner på FB. Det är liksom just det där jag hakar upp mig på, jag har upphört att existera eftersom jag inte finns på FB. Jaså, spelar Extra allt ikväll? Finns bara på FB. Men jag ansvarar för mina egna handlingar och icke-handlingar, och erkänner rakt av att jag är dålig på att hålla kontakt.
Skriver bara några avslutande ord. Vi behöver inte dra detta i långbänk.
Först och främst är du och dina texter aldrig kass. Du har bara sådan hög kvalitet så därför kanske jag blev besviken just på denna text. Och, som du ju vet, är jag en orolig själ som också oroas över samhället och våra ungdomar. Jag träffar dem varje dag här på biblioteket och jag förvånas ofta över deras okunskap och stora brister när det gäller just informationssökning och källkritik. Att hitta information och fakta är inte kunskap. Att läsa, tolka, analysera och bilda sig en uppfattning bidrar till kunskap. och där finns det stora brister. Detta i kombination med de stora drag av individualism som finns ( även i samhället i stort) ger också en röd varningssignal. Men även här, har jag valt vägen att använda mig av teknik och sociala plattformar för att förstå hur den yngre generationen agerar och fungerar.
Det om detta, jag ser fram mot att träffa dig och fortsätta resonera kring dessa spörsmål och andra (roligare?) som vilket som är det bästa gitarrsolot som utförts live och när...
Hörs och ses snart hoppas jag!
//Niclas
Ja precis, det känns ibland som att vi har lämnat över våra unga till internet och lämnat dem i sticket. Där ska de stackarna hitta sanningen, visdomen och erfarenheten, och till slut tror de ju själva att de inte behöver något annat. De behöver fortfarande oss, faktiskt, och de behöver en annan röst som berättar. Jag är rädd att den mångfald som man påstår att internet erbjuder hela tiden blir nedkokad i en grå soppa och allt som kommer ut är marknadsanpassat, strömlinjeformat och ägs av ett eller annat globalt företag.
Internet gör som bekant både nytta och skada, precis som allt annat. men det är så tråkigt att ha den approachen när man är irriterad på något. Ibland vill jag bara skälla, onyanserat.
Vi ska ses snart, så måste det bli.
Sköt om dig!
Skicka en kommentar