Ännu mer kärlek

Det är söndag kväll, jag ligger i sängen med värkande armar och har precis läst ut ”The picture of Dorian Gray”. Armarna värker för att jag har skrapat fönster hela helgen och jag är lycklig. Inte sprudlande lycklig utan harmoniskt lycklig, om du förstår skillnaden.

Jag har både ägnat mig åt kroppsarbete och skönlitteratur, samt ligger bredvid den kvinna jag älskar, och kan av dessa anledningar identifiera mig med en rad ganska stereotypt framställda lyckliga män genom litteraturhistorien. Varför inte ta John Irvings Garp som exempel? Jag känner mig som Garp alltså. Hel som människa, älskad och trygg. En helt fantastisk känsla, när man mäktar med att ta in den. Många gör nog inte det.

Nu var ju inte Garp hel och lycklig genom hela boken förstås, men det gör bara jämförelsen ännu mer korrekt. Jag har ju inte heller alltid känt så här, men nu gör jag det. Kanske blir det annat sen, vem vet. Det bidrar väl till själva värdet av lyckan, vetskapen om att den kan försvinna.

I en spjälsäng bredvid vår säng ligger lilla I och sover, och i S mage, men det törs vi nästan fortfarande inte säga högt, ligger något nytt och sover. Ett till barn är på väg, mitt fjärde och S andra. Jag darrar inte på rösten en enda sekund när jag säger att här kommer ännu mer kärlek, här kommer ännu mer liv. Kärlek och liv, det är vad jag i stort ägnar mig åt nu för tiden. Däremellan skrapar jag fönster och dricker en och annan öl.

Jag har sagt det förr, jag är världens rikaste människa.