Igår fick jag en av mina fördomar mot ungdomsidrott besannad. Jag blev nämligen uppringd av vår innebandytränare som berättade att ”dom” hade bestämt att mina söner ska byta lag. Från 93-laget till 94-laget. ”Dom” betyder tränarteamen från båda dessa lag. Och på min fråga om dom inte hade funderat på att ta med föräldrarna i diskussionen som ledde fram till beslutet att skilja mina söner från sina polare som dom haft i fem år, som dom slitit tillsammans med i motgång och medgång, på den frågan svarade tränaren kort och gott ”nej”.
Anledningen till detta beslut, så som jag fick den berättad för mig för första gången igår, är att flera ”tongivande killar” har bytt till andra lag eftersom dom ser chansen till framgång som allt för liten med så många knattar (dvs 94-or) i laget. Tränarteamet å sin sida har gått som katter kring het gröt i den här frågan i ett par år, och till slut valde man en snabb och feg väg ut. Man valde att bara fatta beslutet, utan att låta vare sig föräldrar eller barnen ifråga komma till tals, och fick ett lämpligt beslutsunderlag i form av avhoppade stjärnspelare.
Pragmatikern i mig säger att det här var väl lika bra. Mina söner ska inte spela i ett lag där dom inte längre är välkomna, där dom ses som en belastning trots sitt idoga slit under fem säsonger. Idealisten i mig vill skrika åt dom här tränarna att dom är dumma i huvudet, att dom behandlar barn helt respektlöst och otroligt fegt.
Tränaren, som till viss del har hamnat between a rock and a hard place, medgav att det hade skötts rätt klantigt. Och visst, dom är inte direkt utbildade psykologer eller pedagoger dom här ungdomstränarna. Det finns många skräckexempel, många sämre än han, men faktum kvarstår att när barnen blir tretton bast så är det tydligen och helt plötsligt elitregler som gäller istället för ”alla får vara med”, vilket det var fram till förra säsongen. Det här ska man tydligen bara acceptera som förälder, man ska spela med i spelet. Men jag vägrar att spela med i det spelet, jag tror t o m att det kan vara helt förödande att bara lägga sig ner och acceptera den här typen av behandling.
Ett kompisgäng som hängt ihop under fem säsonger är nu splittrat, bara för att några tongivande spelare ville vinna oftare och utsåg fem killar till syndabockar bara för att dom är ett år yngre. Detta, tillsammans med en feg tränarduo, har fått mig att tvivla på idrottens så kallade fostrande. Att göra ditt bästa är inte gott nog, du måste prestera på en viss nivå (som för övrigt bedöms subjektivt av två tränare vars egna söner spelar i laget) annars åker du ut. Redan när du är tretton år.
Det här gör mig ledsen, men tyvärr inte speciellt förvånad. Jag har som sagt känt trycket under ett par säsonger, från vissa föräldrar och från tränarna. Att långsamt men säkert se dessa ideal vittra sönder, från åttaårsåldern när allt är lek och kamratskapen är det viktigaste, till trettonårsåldern när allt istället handlar om att vinna till varje pris, har gjort mig ledsen och besviken. Jag kan inte göra något åt det här, förutom att tala om hur jag känner och det gör jag nu.
Förhoppningsvis blir det här en bra lösning, och jag ska göra allt jag kan för att stötta mina söner i deras nya lag, men jag måste erkänna att jag inte längre är lika stolt över det här laget och den här föreningen. Inte lika stolt som jag var förut, när vi alla fick vara kompisar i med- och motgång. Och det står jag för, det ska ni ha väldigt klart för er.
6 kommentarer:
Ja du, jag hör dig. Och håller med. Det är alltför många vuxna i idrottsvärlden som säljer ut barn för att vinna några sketna knatteturneringar. Det kallas visst för att "satsa".
Det hela är mycket ironiskt då för tidigt tävlingsfokus kanske (framgångsrikt eller inte) är det effektivaste sättet att få barn att tröttna på idrott. Innan de når senioråldern. De som inte duger slutar direkt, de som duger slutar oftast lite senare. När de har segrat ihjäl sig.
Langri: Ironiskt, tragiskt och mycket sorgligt är vad det är. Nu har jag iaf fått igång en diskussion bland dom andra föräldrarna genom det här brevet och förhoppningsvis leder det till något positivt.
Jag hatar sån skit, hoppas du röt ifrån ordentligt!
David: Jag skickade som sagt det här brevet som jag lagt upp här till tränarna och övriga föräldrar i laget, sen har jag pratat med en av tränarna och "förklarat min ståndpunkt" så att säga. Han fick veta att han levde.
har tyvärr sett det från båda håll, och som ungdomsledare i fotboll slutade jag sedan det skulle bedrivas idrott på samma sätt som dina barn´har behandlats. ungdomsidrott ska vara glädje och gemenskap. inte någon jävla elitsatsning.
jdawg: Det finns många som har liknande erfarenheter tycks det, ändå fortsätter det på samma spår. Jag vet ärligt talat inte vad man ska göra åt det här, annat än att låta musiken rädda barnen från idrotten kanske. Fast å andra sidan så tävlas det ju friskt där också nu för tiden, med småstjärnor å skit.
Skicka en kommentar