Jag tror ta mig tusan att jag är på väg mot version 3.0 av mig själv, med glada och raska steg dessutom. Den som inte tror mig anmodas här att ta del av min vittnesbörd som jag med lagom nördig litterär referens kan kalla ”En dag i Maths Enocssons liv” (Solsjenitsyn you know, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”). Men här lovar jag mer än jag kan hålla, för ni får hålla tillgodo med en halv dag.
Jag vaknar av mig själv klockan 09.25. Bredvid mig ligger lilla I och snusar, hon har de senaste dygnen valt att somna sent och vakna framåt förmiddagen, en dygnsrytm som jag har förstått är ganska ovanlig för en niomånaders baby. Att sova en hel natt är dock fortfarande något som hon inte mäktar med, men de nattliga seanserna stör mig inte nämnvärt. Jag kliver upp och tar på mig samma kläder som jag burit de senaste tre dagarna, vem ska bry sig om jag luktar svett? Efter att ha laddat kaffebryggaren (alltid tre koppar) hör jag välbekanta ljud inifrån sovrummet. Hon har vaknat, och som alltid när hon är utsövd ler hon när jag kommer in i rummet. Jag tar med mig dottern ut i köket och låter henne ta del av dom vanliga sysslorna: Koka vatten till gröten, duka fram frukosten, leta fram en duglig skiva att lyssna till. Idag blev det Nina Simone.
Jag inbillar mig att hon känner trygghet i rutinerna, men man går ofta på känn som småbarnsförälder. Evigt pladdrande om vad jag gör, när jag gör det, hasar jag runt med lilla I på armen och låter vädret utanför fönstret bestämma att idag blir dagen då vi ska gå till biblioteket. Lilla I å sin sida verkar ha bestämt sig för att idag blir en sån dag då hon beter sig hyfsat förutsägbart, vilket i praktiken betyder att hon äter upp nästan all gröt och bajsar (ja förlåt men det är sånt här allt handlar om nu för tiden) mellan frukosten och promenaden. Med alla koppar kaffe i magen tar jag en dusch med öppen dörr, så att lilla I kan se var jag är. Jag har lagt fram rena kläder på sängen och huttrar en aning när min nakna och fuktiga kropp möter rumstemperaturen som håller 19,6 grader. Jag ägnar en tanke åt fjärrvärmecentralen nere i källaren, kanske är det dags att skruva upp temperaturen nu. Kanske är det höst nu. Dagarna värmer fortfarande vårt hus men nätternas kyla gör sig allt mer påmind.
Med alla kläderna på, två tröjor idag, snörar jag på mig mina nya löparskor och klär på lilla I som spretar med allt hon kan spreta med. Även detta beteende är förutsägbart. Jag promenerar alltid i löparskorna, även om det ser töntigt ut, för alla andra skor gör min rygg öm. Mina ben är olika långa, det var en kotknackare som upptäckte det för ganska många år sedan men jag har aldrig gjort något åt det. Och med det menar jag inte att jag borde ha försökt förlänga mitt ena ben, för det går inte, jag har bara inte använt några korrigerande hjälpmedel.
Vi tar en liten omväg till biblioteket, vädret nästan kräver det, och jag betraktar förmiddagens urval av människor. Pensionärer, skolkande ungdomar och mammor med barnvagnar. Ingen pappa syns till idag, men jag har sett några förut. Väl framme vid den litterära oasen, som för övrigt ligger insprängd i ett ödsligt och nyrestaurerat förortscentrum, läser jag en lapp på dörren. ”Utförsäljning av gallrade böcker, 5 kr styck” står det. Efter att ha hämtat ut gratisboken som var själva anledningen till vårt besök, en gåva till lilla I från primärvården, börjar jag bläddra bland titlarna som är till salu. Det är alltså onsdag förmiddag och jag bläddrar bland böcker man kan köpa för fem kronor styck, samtidigt som min dotter sitter och trallar för sig själv i sin barnvagn. Just där stannar jag upp och försöker ta in exakt hur bra jag har det, och kommer fram till att nivån är svårslagen. För ynka tjugo kronor köper jag En alldaglig flicka (Arthur Miller), Masjenka (Vladimir Nabokov), En dåres försvarstal (Strindberg) och Djävulsträdet (Jerzy Kosinski) och känner mig så där nöjd med mig själv som jag alltid gör när jag gjort ett klipp.
På vägen hem somnar lilla I, och jag ser min chans att skriva när vi kommer hem och hon fortfarande slumrar. Jag sätter mig ner vid datorn och börjar skriva den här texten men blir avbruten av telefonen efter bara några minuter. Motvilligt lyfter jag luren efter tre signaler och hör min sons röst, han frågar när vi ska ses. Det tar några sekunder innan jag minns att jag har lovat att följa med honom till tandläkaren idag. ”Vi ses där utanför, fem i halv” säger jag, samtidigt som jag slänger en blick på köksklockan och inser att texten får vänta.
Tandläkarmottagningen ligger i samma förortscentrum som biblioteket, men det blir ingen omväg den här gången. Min vana trogen anländer jag fem minuter före avtalad tid, och tar chansen att betrakta min omgivning innan sonen dyker upp. Jag ser en gumma med rullator komma gående över vägen, en inte helt ovanlig syn i dessa kvarter. På håll får hon syn på killen med den gigantiska hunden som sitter ungefär tjugo meter till höger om oss, varpå hon stannar mitt i vägen och ropar ”Är det en grann danjås?” till killen. ”Danois för helvete” mumlar jag och lilla I vaknar strax innan sonen anländer, exakt på avtalad tid och cyklande utan händer på styret. Vi morsar på varandra och går in. Han får komma in nästan direkt och är borta ungefär en halvtimme, när han kommer tillbaka visar han mig två stift som dom limmat fast på tänderna och en påse gummisnoddar. Snodden ska sitta i munnen, fasthakad i de två stiften, och binder således ihop över- och underkäken på ett märkligt sätt. Han verkar inte helt nöjd med arrangemanget men lyckas ändå få dit snodden efter ett otal försök.
Hela vägen hem tränar han på att cykla på bakhjulet, han börjar bli ganska duktig nu. Ett par gånger lossnar gummisnodden i hans mun, då säger han ”Men fan”, sen pillar han dit den igen och cyklar vidare. Vid dagens andra hemkomst fixar jag lunch åt lilla I medan sonen underhåller henne, vilket han gör bättre än någon annan. Hon skrattar så hon kiknar, jag vet inte vad det är han gör men han gör det bra. Efter en kvart kommer den andra sonen hem, rusar genom köket och hinner bara säga ”Hej.. bajsnödig” innan toadörren slår igen. ”Sätt på nån musik!” ropar han inifrån toaletten.
(Det finns förstås en fortsättning på den här dagen och den har varit god, det kan jag säga nu klockan 19.57, men jag hinner inte skriva om det.)
4 kommentarer:
Ska det vara så där så känns det ju som att det finns utrymme i livet även för en Fritz 2.0. Fan, jag blir lite avundsjuk på din tillvaro.
Fredrik: Jag behöver förstås inte förklara för dig att alla dagar inte är så här, men när det är bra så är det riktigt bra. Och för övrigt är det ingen idé att ranka dagar, för min tillvaro är ett resultat av ett antal aktiva beslut (ganska konventionella beslut för övrigt, men jag inbillar mig att det går att vara okonventionell inom en konventionell ram) och ja.. här är vi nu. Det finns alltid en ny version av dig själv som lurar runt hörnet, inget är skrivet i sten. Eller som en gammal kompis brukar uttrycka saken, det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom.
Åh! Nina Simone!
Ia: Åhh.. Nina!
Skicka en kommentar