Jag hinner inte reagera, ser det inte komma. Jag sitter vid frukostbordet och ger lilla I gröt, precis som jag gör varje morgon. Min beredskap är inställd på att förhindra olyckor, se till att hon inte stoppar något farligt i munnen eller försöker klättra ur stolen. Men min beredskap för att stå emot Damien är låg, nästintill obefintlig ska det visa sig.
Inte kunde jag veta det, att något tydligen finns kvar där i mig. Jag tänker inte ens tanken när jag går och hämtar skivan, sätter i den i CD:n och trycker play. Inte ens när första låten startar känner jag något, det är bara som vilken skiva som helst.
Se nu bara till att hon inte sätter något i halsen, och gröten den ska ätas.
Andra låten har jag ju aldrig gillat så den skippar jag förbi, under tiden drar lilla I av sig ena strumpan. Men sen kommer den, ”The blower’s daughter”, och jag börjar plötsligt storgråta. Som på en given signal börjar tårarna bara spruta ur mig och jag slår armarna runt min förvånade dotter och ropar hennes namn. Gång på gång gör jag det, och gråten bara accelererar. Jag vrålar snart ut mina känslor, det är som att någon har öppnat en bur där en stark, vacker och farlig varelse har suttit inlåst länge. Lilla I blir rädd så jag lyfter upp henne, sätter henne i mitt knä och håller om henne så hårt att hon börjar slingra sig för att komma loss. Jag bölar, snyftar, hulkar, snoret rinner och lilla I har mina tårar i sin panna. Jag säger ”Pappa älskar dig så mycket.. älskade lilla vän” och vi gungar fram och tillbaka på stolen, precis så där som man ser dom göra på film när en mamma ska trösta sitt barn. Fast det är tvärtom för oss, det är lilla I som tröstar mig. Kanske några minuter går, jag vet egentligen inte, men då lugnar jag iaf ner mig. Vi sitter och tittar på hennes vänstra fot som hon vickar fram och tillbaka, det är den som är strumplös. Hennes ansikte är en enda sörja av gröt utspädd med mina tårar och hon ler när jag pussar henne på näsan. Jag blir lugn, så lugn att jag nästan ramlar av stolen, och jag har aldrig varit lyckligare än just nu.
4 kommentarer:
UNDERBART! =)
Tycker inte att det där var länge sedan för egen del.
Det är seriöst scary att se lilletjejen blivit så stor. Så fort gick det inte med S...
Ullis: Ja fy fan, vilken jävla känslomässig berg- & dalbana man är nu för tiden. När allt släpper så lossnar det rejält.
Jag hatar att skriva det här.
Men, jag tycker att du skriver så jävla bra, och blir lite tårögd över just den här storyn. Har länge försökt förstå Rice, men har inte hittat hem än. Ska på't igen nu.
Fredrik: Tack som fan! Det värmer otroligt fint ska du veta.
Jag vet inte om du behöver förstå Rice, egentligen handlar det nog inte så mycket om honom som om "en artist plus minnen", om du förstår. "The blower's daughter" är förknippad med min dotters födelse och därför, förstås, en jäkla stark känsla. Jag hittade den igen tack vare låten, och det bara brast. Du vet säkert hur det kan vara.
Skicka en kommentar