lördag, september 29, 2007

Sveriges fem mest överskattade

Det här kan mycket väl bli ett koncept som jag återkommer till i framtiden, att lista Sveriges fem mest överskattade inom valfri kategori. Man har ju behov av att gnälla av sig ibland va, gudarna ska veta att man gör det lite då och då när man kör bil, fikar, äter middag eller tittar på teve. Som vanligt kan ni byta ut ordet ”man” mot ordet ”jag” i ovanstående text. Hur som jävla helst, idag har jag bestämt mig för att bitcha över svensktillverkad populärmusik. Kategorin är alltså ”Sveriges fem mest överskattade band/artister” och jag väljer att utelämna uppenbara sitting ducks som diverse musikalartister, diverse schlagerartister och Mando Diao.

På femte plats hittar vi The Tough Alliance, även kallade TTA i förkortad form (det tog mig en lång tid innan jag fattade det). Detta band låter som Howard Jones gjorde 1985, och jag har aldrig gillat Howard Jones. Dom ligger femma här för att dom inte är skitdåliga eller av någon annan anledning irriterar mig nämnvärt, dom är helt enkelt bara grovt överskattade. Jag hade t o m kunnat tycka att dom är helt okej om inte hela nöjeseliten sög av dom hela tiden. Det är ju förstås inte bandets fel att deras fans har dålig musiksmak, men jag tycker ändå att dom någon gång kunde komma ut i kvällspressen och säga ”Besinna er människor, så bra är vi faktiskt inte”. Det vore klädsamt.

På fjärde plats placerar jag en synnerligen hypad syskonduo som kallar sig The Knife och som även dom verkar ha lyssnat för mycket på käre Howard back in the days (lyssna på Heartbeats och jämför med Howards New Song). Det är överhuvudtaget en deprimerande tanke att den största influensen till dagens överhypade svenska musikunder är denne halvfigur som firade vissa triumfer under 80-talets första hälft. Jag lovar er, om ni lyssnar på Howards grejer från 83 så kommer ni också att bli lika deprimerade som jag när ni ser denna koppling. Hur fan kunde det bli så?! Musikaliskt lirar the Knife i samma tråkiga division som TTA, men dom är dessutom extremt deprimerande och förtjänar därför fjärdeplatsen.

På tredje plats fläskar jag utan att tveka in Petter. Okej, jag är ingen stor konsument av rapmusik men i mina öron rappar han sämre än Markoolio. Du som tycker att jag har fel får gärna peka ut Petters förtjänster, för jag fattar verkligen inte varför det är bra. Sen är jag så jävla otroligt trött på det där machojiddrandet som han kör med. Jag var först, jag är störst, jag vek inte ner mig när det blåste, jag har rysk kaviar på mitt fat, yada yada yada. Jahadu Petter, du har haft det tufft du. Mmm.. Det är kul att det går bra för dig killen, verkligen, jag må vara sur men missunnsam är jag faktiskt inte. Men lyssna nu killen, lyssna noga, kan du verkligen inte hitta på något annat att rappa om än ATT det går bra hela tiden? Du är ju för fan som en sån där skrävelgubbe som glider in på macken med sin merca, lägger en tjock plånbok på disken och säger ”FAAN va dyrt det har blivit med bensin, snart får man väl sälja kärringen om man ska ha råd med sommarhuset i Spanien, höhö”. Ingen gillar såna gubbar Petter, ingen. Inom rapmusikens kraftigt föråldrade hierarki bereds fortfarande plats för artister som påstås vara pionjärer inom genren men som har passerat zenit för länge sen, och detta är enda anledningen till att Petter fortfarande får ge ut skivor.

På andra plats hittar vi bandet som aldrig verkar tröttna på att låta som jobbigt gnälliga tonåringar, trots att dom vid det här laget måste ha en snittålder på minst 45 bast. Jag talar förstås om Kent, hujedamej vad jag rös till av obehag nu. Jag vet inte hur det är att växa upp i Eskilstuna, och efter att ha hört Jocke Bergs evinnerliga satans gnäll i drygt femton år vill jag nog inte veta heller. Det verkar vara ett öde värre än döden, och även om jag i goda stunder kan uppbåda ett uns av medlidande för dessa pojkar så måste jag ändå rikta en uppmaning till Eskilstunas samlade befolkning: Ni skapade detta monster, ni ansvarar för det, så se nu till att dräpa det en gång för alla så att vi slipper skicka bleka tonåringar med ristade armar till psykakuten i fortsättningen. OKEJ?!

På första plats, still number one, tronar en artist vars placering på denna lista knappast kan komma som en överraskning för den som följt min blogg senaste året. Örebros stolthet, pengabrorsan, the moneyfuckingbrother. Jag ska erkänna en sak, även om det sitter långt inne. Första gången jag hörde Moneybrother tyckte jag det var.. ehh… rätt okej. Han sjöng Reconsider me och jag tänkte ”Oj, en Springsteen-låt med Joe Strummer på sång, kul grej”. Sen kom en till låt och jag tänkte ”Oj, han kör samma grej igen.. inte helt genomtänkt kanske”. Sen kom en till, och en till, och en till, och resten vet ni. Det är ALLTID en Springsteen-låt och han sjunger ALLTID som Joe Strummer, och det gör mig så förbannad att den minst originella artist som kommit fram i vårt land under de senaste tjugo åren är samma artist som gång efter gång hyllas av musikjournalister för sin originalitet. Jag påstår inte att det är fel att låta sig influeras av sina idoler, men för jösse namn det finns gränser. Hos tullen finns ett stort lager med konfiskerade piratprodukter som folk försökt smuggla in i landet. På detta lager borde även Moneybrothers samlade verk förvaras.

14 kommentarer:

David sa...

Bra där! Du får till det synnerligen träffsäkert angående TTA, dom är ju inte usla bara sjukt överskattade. Vad gäller Petter håller jag med dig i sak, men samtidigt framgår det med all tydlighet hur pinsamt lite du vet om hiphop så egentligen borde du ha yttrandeförbud i ämnet. Annars är det enda felstegen the Knife som är ett våra bästa svenska band någonsin. PUNKT!
Tönten möneybröther vet du redan vad jag tycker om, där är vi rörande överens. Istället skulle jag vilja tipsa dig om bandet Marah från Philiadelphia, lyssna på deras If You Didn't Laugh You'd Cry och du kommer tacka mig. En blandning av Rod Stewarts folkrock från tidiga 70-talet och tidiga Springsteen är väl den bästa beskrivningen, men framförallt lyckas dom skapa något eget av sina influenser. Kolla upp!

Anonym sa...

Tack, tack. Jag bockar och bugar inför din insikt. Money Brother är så JÄVLA dålig! Jag hatar honom från djupet av mitt bittra hjärta!

Anonym sa...

David: Det är det här som är den jäkligt irriterande grejen med hiphop, man får inte uttala sig om enskilda artister om man inte kan allt om hela kulturen från början till slut. Det där är inget annat än snobberi David. Jag hör Petter på radion och tycker det suger åsneballe, vad är det jag måste kunna om hiphop för att ändra på den åsikten? Jag är inte sur, nej nej, men du får gärna förklara det här för mig. Och tack för tipset!

Ior: Through bitching we find intimacy. Väl bekomme broder!

David sa...

Alltså, du har ju rätt när du gnäller om att Petter är en dålig rappare för det är han, men att gnälla på att en hiphop artist skryter för mycket är ungefär samma sak som att klaga på att alla Stones låtar bygger på gamla blues riff. Skryt ÄR en stor del av hiphop, allt från gamla veteraner till de färskaste wannabe gangstas håller på med det. Jag ska ge dig ett exempel från den skiva jag lyssnar allra mest på just nu, Return of the Mac med Prodigy (no, inte det engelska 90-tals bandet), en gammal veteran inom hiphop (tänk Mark Knopfler).

"I got eleven MAC-11's, thirty-eight .38's
Nine 9's, ten MAC-10's, this shit don't end"

Där han skryter om hur många skjutvapen han har, riktigt patetiskt i fel sammanhang, men helt naturligt för en gammal räv inom hiphop. Allt handlar om kontext min vän.

Nu ska jag hugga soffan här på jobbet med en bok (Den stillsamme amerikanen av Graham Greene, mycket bra!). Trevlig kväll!

David sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
David sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

David: Jodå, SÅ tappad bakom en vagn är jag inte så jag inte vet att det skryts mycket inom hiphop, men det gör inte skrytet ok i min bok bara för att det legio inom genren. Jag gillar't inte, så enkelt är det. Det finns annan hiphop som inte skryter, som känns närmare min verklighet. Och hey, ett bra riff som svänger har ett egenvärde som skrytet saknar. Graham Greene är bra, själv läser jag en av mina femkronorsböcker, Vladimir Nabokovs Masjenka. Vi får snacka mer hiphop nästa gång vi ses, hehe.

Anonym sa...

Måste sticka ut min haka och säga att jag verkligen gillar moneybrother. Inte på skiva, jag lyssnar inte på låtarna på det sättet, där tycker jag också att allt på något sätt låter likadant. Men det finns få svenska artister som jag hellre ser live. Han är helt enkelt maxad på scen och gör mig lycklig i flera dagar.

David sa...

Det ser jag fram emot, det ska bli mycket intressant att höra vad det är för hiphop som ligger närmare din verklighet som du uppskattar, hehe.

Nä, jag ska faktiskt bränna en skiva till dig med lite bra hiphop nästa gång du kommer ner så ska vi se om det inte kan bli fok av dig också. Vilket osökt för in oss på ämnet öl, är det inte dags för ett sthlms besök snart?

Anonym sa...

Det pinsamma med Petter, och många hiphoppare med honom, är att han så totalt verkar sakna självinsikt. Det vore en sak om man någonstans märkte att skrytet kom med en glimt i ögat, men man får nog leta förgäves.

Anonym sa...

Ullis: Ja det sägs ju att karln är vass live, men om man verkligen inte gillar låtarna så har jag svårt att se hur det ska kunna bli så jäkla mycket bättre live. Alla har rätt till sin åsikt och gudarna ska veta att jag tillhör en minoritet som inte gillar Moneybrother.

David: Ja jag gillar ju t ex Snook, Outkast, Ison & Fille (gillar videon där dom glider runt i en gammal Ford Escort, DET är självdistans det!) samt the Latin Kings. Som Ior mycket riktigt påpekar saknas ofta en välbehövlig självinsikt hos hiphop-artister, men dessa nämnda tycker jag äger denna förmåga. Det börjar VERKLIGEN bli dags för en öl eller två, ska jobba på den planen broder.

Ior: Se svaret till David, jag håller helt med.

Anonym sa...

Haha, jag måste hålla med nästan till 100 procent. Däremot tycker jag att Laleh borde hamnat någonstans där i toppen. Hon är ju verkligen sjukt överskattad.

Anonym sa...

Jonte: Du kunde inte ha mer rätt broder! Jag glömde fan bort Laleh, men vi petar in henne mellan Kent och Moneybrother tycker jag.

Anonym sa...

TACK! Kan inte göra annat än att hålla med på alla punkter och inte minst gällande Kent och jag har spenderat mina gymnasieår i Eskilstuna nu, på Jocke Bergs skola till och med och oj oj oj vad Kent är ett jäkligt överskattat band med helt idiotiska texter. Eskilstuna ska man inte vara rädd för... Jocke Bergs världsuppfattning däremot... :S