Sveriges fem mest överskattade

Det här kan mycket väl bli ett koncept som jag återkommer till i framtiden, att lista Sveriges fem mest överskattade inom valfri kategori. Man har ju behov av att gnälla av sig ibland va, gudarna ska veta att man gör det lite då och då när man kör bil, fikar, äter middag eller tittar på teve. Som vanligt kan ni byta ut ordet ”man” mot ordet ”jag” i ovanstående text. Hur som jävla helst, idag har jag bestämt mig för att bitcha över svensktillverkad populärmusik. Kategorin är alltså ”Sveriges fem mest överskattade band/artister” och jag väljer att utelämna uppenbara sitting ducks som diverse musikalartister, diverse schlagerartister och Mando Diao.

På femte plats hittar vi The Tough Alliance, även kallade TTA i förkortad form (det tog mig en lång tid innan jag fattade det). Detta band låter som Howard Jones gjorde 1985, och jag har aldrig gillat Howard Jones. Dom ligger femma här för att dom inte är skitdåliga eller av någon annan anledning irriterar mig nämnvärt, dom är helt enkelt bara grovt överskattade. Jag hade t o m kunnat tycka att dom är helt okej om inte hela nöjeseliten sög av dom hela tiden. Det är ju förstås inte bandets fel att deras fans har dålig musiksmak, men jag tycker ändå att dom någon gång kunde komma ut i kvällspressen och säga ”Besinna er människor, så bra är vi faktiskt inte”. Det vore klädsamt.

På fjärde plats placerar jag en synnerligen hypad syskonduo som kallar sig The Knife och som även dom verkar ha lyssnat för mycket på käre Howard back in the days (lyssna på Heartbeats och jämför med Howards New Song). Det är överhuvudtaget en deprimerande tanke att den största influensen till dagens överhypade svenska musikunder är denne halvfigur som firade vissa triumfer under 80-talets första hälft. Jag lovar er, om ni lyssnar på Howards grejer från 83 så kommer ni också att bli lika deprimerade som jag när ni ser denna koppling. Hur fan kunde det bli så?! Musikaliskt lirar the Knife i samma tråkiga division som TTA, men dom är dessutom extremt deprimerande och förtjänar därför fjärdeplatsen.

På tredje plats fläskar jag utan att tveka in Petter. Okej, jag är ingen stor konsument av rapmusik men i mina öron rappar han sämre än Markoolio. Du som tycker att jag har fel får gärna peka ut Petters förtjänster, för jag fattar verkligen inte varför det är bra. Sen är jag så jävla otroligt trött på det där machojiddrandet som han kör med. Jag var först, jag är störst, jag vek inte ner mig när det blåste, jag har rysk kaviar på mitt fat, yada yada yada. Jahadu Petter, du har haft det tufft du. Mmm.. Det är kul att det går bra för dig killen, verkligen, jag må vara sur men missunnsam är jag faktiskt inte. Men lyssna nu killen, lyssna noga, kan du verkligen inte hitta på något annat att rappa om än ATT det går bra hela tiden? Du är ju för fan som en sån där skrävelgubbe som glider in på macken med sin merca, lägger en tjock plånbok på disken och säger ”FAAN va dyrt det har blivit med bensin, snart får man väl sälja kärringen om man ska ha råd med sommarhuset i Spanien, höhö”. Ingen gillar såna gubbar Petter, ingen. Inom rapmusikens kraftigt föråldrade hierarki bereds fortfarande plats för artister som påstås vara pionjärer inom genren men som har passerat zenit för länge sen, och detta är enda anledningen till att Petter fortfarande får ge ut skivor.

På andra plats hittar vi bandet som aldrig verkar tröttna på att låta som jobbigt gnälliga tonåringar, trots att dom vid det här laget måste ha en snittålder på minst 45 bast. Jag talar förstås om Kent, hujedamej vad jag rös till av obehag nu. Jag vet inte hur det är att växa upp i Eskilstuna, och efter att ha hört Jocke Bergs evinnerliga satans gnäll i drygt femton år vill jag nog inte veta heller. Det verkar vara ett öde värre än döden, och även om jag i goda stunder kan uppbåda ett uns av medlidande för dessa pojkar så måste jag ändå rikta en uppmaning till Eskilstunas samlade befolkning: Ni skapade detta monster, ni ansvarar för det, så se nu till att dräpa det en gång för alla så att vi slipper skicka bleka tonåringar med ristade armar till psykakuten i fortsättningen. OKEJ?!

På första plats, still number one, tronar en artist vars placering på denna lista knappast kan komma som en överraskning för den som följt min blogg senaste året. Örebros stolthet, pengabrorsan, the moneyfuckingbrother. Jag ska erkänna en sak, även om det sitter långt inne. Första gången jag hörde Moneybrother tyckte jag det var.. ehh… rätt okej. Han sjöng Reconsider me och jag tänkte ”Oj, en Springsteen-låt med Joe Strummer på sång, kul grej”. Sen kom en till låt och jag tänkte ”Oj, han kör samma grej igen.. inte helt genomtänkt kanske”. Sen kom en till, och en till, och en till, och resten vet ni. Det är ALLTID en Springsteen-låt och han sjunger ALLTID som Joe Strummer, och det gör mig så förbannad att den minst originella artist som kommit fram i vårt land under de senaste tjugo åren är samma artist som gång efter gång hyllas av musikjournalister för sin originalitet. Jag påstår inte att det är fel att låta sig influeras av sina idoler, men för jösse namn det finns gränser. Hos tullen finns ett stort lager med konfiskerade piratprodukter som folk försökt smuggla in i landet. På detta lager borde även Moneybrothers samlade verk förvaras.