Happy Mondays

Det är måndag morgon. Klockan är 07.15 och trots att lilla I sover tungt bredvid mig i dubbelsängen, någon gång under natten har jag flyttat henne hit, väljer jag att kliva upp och hålla sönerna sällskap vid frukostbordet. Kroppen är öm och stel efter gårdagens hårda röjningsarbete, men det är en skön smärta för den påminner mig om arbetet jag lägger ner för att vi ska ha det bra. Sönerna sitter redan till bords, sina morgonrutiner sköter dom redan bättre än jag någonsin har gjort. E brukar vara den som kliver upp först, han ställer alltid sitt alarm några minuter tidigare än sin bror. Nästan varje morgon duschar han, och vi vuxna vill förstås tro att hans hygieniver beror på ett nyväckt intresse för flickor (en gång duschade han fyra gånger på samma dag). Efter duschen dukar han fram frukosten och vid det laget brukar hans bror komma släntrande ner från sitt rum på övervåningen. Oftast sitter dom ganska tysta mittemot varandra, tröttheten slår hårt mot deras i vanliga fall väloljade munläder, men den här morgonen är dom inbegripna i ett samtal om något som jag har svårt att uppfatta när jag kliver ut i köket från vårt sovrum. Jag frågar om dom sovit gott och får hummande svar innan jag i vanlig ordning styr stegen mot kaffebryggaren. S står i duschen, hon äter alltid medhavd frukost på jobbet som hon gör i ordning kvällen innan, allt för att hinna sova några minuter längre. Hennes morgonrutiner påminner mest om mina egna när jag var tonåring, med den skillnaden att hon inte brukar försova sig.

Efter att ha pussat, kramat och vinkat av alla som ska iväg häller jag upp en kopp kaffe och sätter mig med tidningen vid köksbordet. Jag låter det alltid stå och ryka ett tag innan jag dricker, jag är musbränd i munnen som min far skulle säga. Efter några minuter hör jag en bekant liten röst inifrån sovrummet, den utsövda dotters glada joller är precis raka motsatsen till henne trötta protestskrik. Jag svänger upp sovrumsdörren och möts som vanlig av ett stort leende. När jag sträcker armarna mot henne gör hon samma sak, hon har börjat med det på sista tiden. Vi sitter tillsammans vid köksbordet och äter vår frukost medan solen börjar stråla genom fönstret. Ivrig att komma ut i friska luften sveper jag allt för varmt kaffe och matar lilla I lite för snabbt, hon protesterar genom att spotta ut gröten på bordet och jag besinnar mig. Solen kommer inte att försvinna innan lunch, inte idag.

Efter tjugo minuters promenad ringer min mor på mobilen för att kontrollera att jag verkligen är ute i det vackra vädret. Hon berättar sen kort om sina upplevelser från Warszawa, och hur märkligt det var att hon befann sig där precis på dagen ett år efter att jag och S var där. Hennes intryck av staden stämmer helt överens med mina. Den märkliga blandningen av gammalt och nytt där gamla ruckel står och förfaller mellan toppmoderna skyskrapor och Porschar står parkerade bredvid bilar som ser ut att ha stått övergivna på en åker i många år. Hon kan inte heller förklara varför hon finner staden så oemotståndlig, och vi kommer överens om att det varken låter sig eller behöver förklaras.

Något senare möter jag en äldre man, troligen pensionär, längs motionsspåret där vi går. Han hejar först, sen stannar han och tittar på lilla I. Jag stannar också, det skulle kännas väldigt oförskämt att bara ignorera honom. Mannen spricker upp i ett brett leende, pekar på barnvagnen och säger ”Där har hon det bra!”, och jag svarar ”Ja, jag också”. Sen svalnar hans leende och hans blick förändras, det ser nästan ut som han blir sorgsen, och han säger ”Dom följer med en genom hela livet, dom där små liven”. Jag svarar något artigt och väljer att gå vidare, inte för att mannen kändes oberäknelig på något sätt men jag fick en känsla av att mötet med oss väckte bitterljuva minnen. Jag läser alltid in för mycket i främlingar jag möter, det kallas stoff tror jag.

På vägen hem somnar lilla I och jag fäller ner ryggstödet på vagnen och fäller upp suffletten så att hon slipper få solen i ögonen. Det är alltid lite tråkigare att promenera när hon sover. Hennes små lyckotjut så fort hon får syn på en fågel eller hennes lystna blick när vi passerar ett dagis och hon hör andra barns röster är kryddorna som lyfter mina rundor till en nivå belägen högt över vanlig motion. När hon sover känns det som jag bara knuffar onödig extravikt framför mig, därför snabbar jag som vanligt på stegen i förhoppning om att hinna hem och skriva några rader innan hon vaknar. När jag passerar sönernas gamla skola möter jag dock en syn som får mig att sänka tempot. Från skolgården kommer nämligen två killar i 10-årsåldern gående, och den ene killen håller sin arm om den andres axlar som om han försöker trösta honom. Jag finner synen så sällsynt och vacker att jag vill stanna och föreviga den på bild, men jag har ingen kamera med mig. Varför har jag aldrig kameran med mig? Jag måste tänka på det nästa gång.

Väl hemma kollar jag brevlådan och kör in vagnen genom garaget, precis som vanligt. Lilla I sover vidare tillräckligt länge, ska det visa sig, för att jag ska hinna skriva klart den här texten.