Nej men hörni, jag är faktiskt inte 37 längre för jag fyllde 38 igår. En aktningsvärd ålder vid vilken man kanske hade tänkt sig ha genomfört ett antal storverk, och det har jag ju också fast ur den mindre skalan. Jag talar förstås om min familj, och kanske arbetet som jag och farsan idag har lagt ner på att röja bort resterna efter den gigantiska jävla jättegranen på vår tomt som skogshuggaren Örjan sågade ner i förrgår. Denna gran verkar ha varit hatad av i stort sett hela gatan, för under röjningsarbetet har granne efter granne kommit förbi och berättat hur bra det är att skiten är borta. Ingen av dom erbjöd sig dock att hjälpa till, lata jävlar. Ni som bor i Gävle kanske inser storheten i vårt arbete om jag säger att pjäsen ifråga hade platsat som julgran på stortorget. Det är stort det, jag fyllde ett par containrar på återvinningen med grenar stora som träd och nu har jag ont i hela kroppen men det är en skön smärta. Jag har sagt det förr, att arbeta med kroppen är en lisa för själen.
Men det här med att fylla år är ju inte så hett längre, inte vid den här åldern, men jag kan ändå inte låta bli att summera livet den fjärde oktober varje år. Det brukar gå ganska fort, för jag snabbspolar i ärlighetens namn en hel del. Men det jag brukar komma fram till, mer övergripande liksom, är att mitt liv går att dela in i perioder då det inte händer ett jävla skit på ganska länge och perioder då precis allt händer på en gång. Dom senaste två åren har varit intensiva och helt fantastiska, det måste t o m en född pessimist som jag erkänna. Kärleken i mitt liv, ett helt jävla hus, pappa igen och jäklar vilket bygge vi har startat jag och S. Och jag tror att en del människor i vår omgivning har ryckts med av bara farten också, eller så är det jag som ser på världen med nya ögon men jag tycker att många verkar må fan så mycket bättre än dom gjorde för ett par år sen.
För att göra en lång historia kort, årets summering av mitt liv är nog ta mig fan den bästa i världshistorien. Och det mina vänner, vill inte säga lite det.
Big up! Nu tar vi helg.
11 kommentarer:
Grattis!
Hoppas flytet fortsätter ytterligare många år!
David: Tackar! Och right back at ya!
härligt, jag hoppas helgen var strålande!
Vargakvinnan: Jo tack, goda vänners sällskap och god mat är inte fy skam. Hoppas du fick ladda dina batterier också.
Ett stort grattis, i efterskott.
Tee: Tack!
Ja, nu är du ett år äldre än jag. Grattis. :( :)
Har idag lärt mig att de år vi minns bäst, om vi så blir 100 år gamla, är åren mellan sex och 35. Vi har med andra ord gjort vårt i minnesavseende. Vad vi än kommer att göra framöver kommer det aldrig att sätta så tydliga spår som vad vi gjorde då.
Ia: Tack! Det där kan man ju välja att se ganska positivt på, vilket jag härmed gör. Kanske finns det en koppling mellan det sviktande minnet och det ökade modet när det gäller att våga göra bort sig. Alla mellan sex och 35 som var med kommer att minnas att jag gjorde bort mig men själv minns jag inte ett skit, typ.
Men varför just 35? Från sex års ålder kan jag förstå, jag minns i princip ingenting innan dess. Det var en minnesforskare som påstod detta.
Kan finnas en koppling, det blir trots allt lättare med åren, man rodnar inte lika starkt och tar inte åt sig lika djupt - överhuvudtaget är känslorna mer pissljumma.
Ia: Varför just 35? Tja.. säg det. Kanske tycker hjärnan att det får vara nog ungefär vid den åldern, hårddisken har väl en viss kapacitet liksom. Att känslorna skulle vara mer pissljumma håller jag inte med om, dom föregås bara att ett mer rationellt tänkande som gör att deras uttryck blir lite mer återhållet.
Skicka en kommentar