Gynning tar över

Igår såg jag ett avsnitt av ”I huvudet på Gynning”, det var förstås en repris vilket kan få understryka det faktum att jag aldrig hänger med längre. Jag satt där med en kräkande liten O i famnen och zappade en söndagseftermiddag och, vilket kan ha inflytande över det jag snart kommer att säga, hade inte direkt jättehöga förväntningar. Man kan inte ha det när man tittar på teve den tiden på dygnet, nästan aldrig faktiskt.

Och där dök hon upp då, den så omsusade Gynning, med ett eget program och jag hade nog zappat vidare 99 gånger av hundra men det som höll mig kvar var programmets tema: Groupies. Programledaren själv satte huvudet på spiken i ingressen när hon konstaterade att det här är intressant för alla eftersom det innehåller sex, kändisar och dekadent leverne. Jag skriver under på det, vem är inte intresserad av det liksom? Dessutom är dessa groupies en skara människor som verkligen delar upp mänskligheten i två delar, å ena sidan dom som tycker att dom är frigjorda och självständiga kvinnor som skiter i vad andra tycker och gör det dom helst vill, och å andra sidan dom som tycker att groupies är värsta sortens lurade airheads som bara är tragiska starfuckers. Själv är jag ju så pass fritänkande att jag kan tänka mig att skrået hyser både och.

Två kvinnor, eller kanske ska man säga tanter, fångade speciellt mitt intresse. Först var det Pamela des Barres, kvinnan som kallas alla groupies urmoder tack vare ett tungt CV innehållande såna namn som Mick Jagger, Jimmy Page och Jim Morrison (honom hade nog fan t.o.m jag sugit av, sen spottat ut satsen i en burk och låst in den i en inbrottssäker frys). Pamela framstod som en vettig människa med distans till sin tidigare livsstil, en sån som man absolut skulle kunna tänka sig att bjuda på vin resten av hennes liv bara för att få höra historierna. Att t.ex Jim Morrison gillade att säga ”Suck my big mama” är kanske inte intressant för hela familjen, men jag finner stort nyhetsvärde i det.

Den andra kvinnan var Cynthia Plaster Caster, en dam på dryga sextio som gjort det till sin grej att gjuta av kändisars penisar i gips (behöver jag tillägga att Cynthia bor i L.A?). Man kan ju tycka att denna verksamhet känns en smula sjabbig och förnedrande, inte minst för penisägaren i fråga, men det var inte alls den känslan jag fick när jag såg programmet. Där stod tanten på knä framför killen och höll en burk innehållande någon slags geggamojja över hans kuk, samtidigt som en groupie (eller nåt) hånglande med honom så att ståndet skulle hålla sig uppe, och det hela framstod som en rolig och ärlig hedersbetygelse åt den här snubben som tydligen var teaterregissör. Cynthia talade också om att det betraktas som en stor ära att få stoppa sin penis i hennes burk, och detta är ganska talande för hur stort inflytande kändisar ändå har över våra liv. Om bara en tillräckligt känd person har gjort en skum grej så är det okej, och på så sätt banar vi ständigt ny terräng i det träsk som tidigare kontrollerades av religiösa predikanter, dvs vår moral. You’ve gotta love it.

Gemensamt för dessa kvinnor är att dom betraktar sig själva som feminister, vilket jag kan tänka mig att somliga inom feministrörelsen idag har ett och annat att säga om. ”Du skall suga känd kuk” hör väl knappast till manifestet, om man säger. Det är också den typen av feminism som jag uppfattar att Gynning själv förespråkar, dvs den självständiga kvinnan som gör precis det som faller henne in och alla moralister undanbedes vänligen men bestämt. Dessa glamour girls, man kan väl nämna Paris Hilton och Brittan i sammanhanget också, verkar alltså försöka lägga beslag på epitetet feminism, direkt eller indirekt genom alla som pekar ut dom som bärare av denna fana, och den utvecklingen vet jag inte om någon hade kunnat förutse för en sisådär tjugo år sedan.

Och kanske allt började med Pamela des Barres där i slutet av femtiotalet, hon som valde att skita i vad alla sa och som tack för det fick leva i sus och dus med världens mest kända rockstjärnor. Och jag vet inte, jag har lite svårt att sätta mig in i hennes liv, men att bli betraktad som en livsform lägre stående än en kackerlacka av halva jordens befolkning är kanske ett överkomligt pris för den som är tillräckligt ”musikintresserad”. Speciellt som den andra hälften av befolkningen hyllar henne som vår tids mest inflytelserika musa, ett inflytande som nog inte ska underskattas. För hur är det nu, vem handlar egentligen låten ”Stairway to heaven” om?

There's a lady who's sure all that glitters is gold,
And she's buying a stairway to heaven.
When she gets there she knows if the stores are all closed,
With a word, she can get what she came for.

Sant eller ej, men för ett sådant eftermäle skulle åtminstone jag kunna gå ganska långt med en gitarrist eller sångare. Courtney Love here I come.