Och på den tredje dagen blev han bitter igen

”Nämen det är blu-ray som gäller nu vettu, HD DVD är ute” säger kollegan vid fikabordet. Före denna repliks självgoda leverans levde jag i underbar glömska, men nu blev jag påmind. Påmind om det fruktansvärt plågsamma och oerhört skittråkiga fikabordssnacket.

På tredje dagen hände det alltså, jag blev bitter igen. Varför måste folk prata en massa skit hela tiden? Varför kan jag inte bara få dricka mitt kaffe och läsa tidningen i lugn och ro? Ingen har ju egentligen något vettigt att säga, redan den första pausen på fem sekunder avslöjar detta med all önskvärd tydlighet. Men då är det minsann alltid någon som får panik, ungefär som om tystnaden vore en långsam död medels kvävning, och sen är skiten igång. Det ska pratas om någon fullkomligt ointressant teknikpryl, eller något som någon såg på teve igår, eller hur stressad någon är (jamen gå och jobba då!), eller rätt och slätt vädret. Det hela är en sorglig uppvisning i konsten att försöka få tiden att gå. Vi måste sitta här en kvart till, och om den kvarten är tyst så kommer någon att dö, ungefär.

Här har jag suttit i sex månader vid mitt eget köksbord hemma i det fantastiska huset och bara pratat när det varit absolut nödvändigt, och vilken underbar tillvaro det har varit! Att slippa dessa konstruerade konversationer där folk liksom fejkar sitt engagemang bara för att undvika den pinsamma tystnaden, det har sannerligen varit en lisa för själen. Aldrig stiger t ex mitt människoförakt till liknande höjder som när jag tvingas lyssna till två teknikintresserade killar (det är ju oftast killar) som med löddriga mungipor pratar om vad som är det senaste inom platt-tv, mobiltelefoni eller datorer. Inget kunde intressera mig mindre, inget! Det är så otroligt jobbigt att jag skulle kunna klä av mig naken och svinga Petter-Niklas i vida bågar över deras hårgeléindränkta huvuden bara för att få tyst på dom. Och det borde få tyst på dom, hoppas jag.

Överhuvudtaget har jag haft svårast att återanpassa mig till dom sociala koderna efter föräldraledigheten. Koder och beteenden som jag finner absurda och smått löjliga. Själva arbetet i sig däremot är inga problem, jag gillar arbete. Jag har längtat efter att sätta tänderna i något stort och svårt, något som kräver mer tankekraft än att torka bajs, laga mat eller snickra en grind till trappen. När jag var hemma hade allting jag gjorde eller sa en mening, och det kändes bra, men om jag måste klaga på något så är det just det där att dom sysslor jag utförde inte direkt utmanade mitt intellekt. Jag gjorde definitivt en jävla massa nytta men jag kunde då och då komma på mig själv med att tråna efter ett riktigt knepigt problem, ett sånt där problem vars lösning måste kunna passera ett antal hårda tester innan den presenteras. Inte problemet bajs i blöjan, inte problemet hungrig mage och inte heller problemet ungen kan ramla ner för trappen så du borde konstruera något slags hinder.

Jag kunde ju förstås bara låta bli att fika, eller ta mitt kaffe på rummet istället. Men du vet mycket väl att ett sådant brutalt ställningstagande kommer med ett högt pris. Jag skulle bli utfryst, hånad och ständigt ifrågasatt. Min sociala status skulle sjunka från där den befinner sig nu (ändå en bit över snittet skulle jag tro) till en nivå farligt nära en efterbliven undulat.

Dom enda som egentligen kommer undan med sådana manövrar är professorer på universitet, för detta skrå är dylikt beteende snarast det förväntade. Jag är så otroligt avundsjuk på min svärfar, som råkar vara professor i statistik vid Uppsala universitet, för han kan bete sig hur jävla skumt som helst utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Dessa evinnerliga krav på social kompetens omfattar inte honom, han är kung på det han gör och är man kung behöver man inte stå ut med en massa skitsnack vid fikabord. Man går bara dit och hämtar sin kopp kaffe, varpå skocken tystnar, och går sen tillbaka till sitt rum och drämmer igen dörren, varpå skocken börjar kackla igen. Tänk om jag kunde få ha det så, då kunde det ju faktiskt vara rent uthärdligt detta att arbeta. Ta mig till havet och gör mig till kung, kung över sociala koder och befängda tekniknördar.