Sex klumpiga små fötter

Här följer nu en kort lektion i ett ämne som de flesta av er troligen inte ens känner till. Jag ska nämligen prata om klumpfot, vilket är en synnerligen missvisande benämning på en medfödd missbildning som drabbar ett barn per tusen födda. Det latinska namnet är pes equinovarus adductus, och jag förmodar att ni inte blir klokare av det. Sajten Growing People ger följande beskrivning av klumpfot:

” Klumpfot drabbar oftare pojkar och skadan uppstår redan under fosterlivet. Den ena eller bägge fötterna är spetsformade och fixerade i en inåtvridande ställning. Det går inte att vrida fötterna rätt utan de måste gipsas i omgångar redan under spädbarnstiden. Behandlingsresultaten är ofta tålamodsprövande för både barnet och föräldrarna men slutresultaten brukar bli goda.”

Lek nu med siffrorna ett tag innan jag förklarar för er varför detta är dagens ämne. Ett barn per tusen födda får det, och ungefär hälften får det på båda fötterna. En halv promille får det alltså på båda fötterna, det är ju ganska lite det. Betänk då oddsen att få två barn som har dubbel klumpfot, eller förresten, försök räkna ut oddsen på att få tre barn med dubbel klumpfot. Lyckas du med det så har du räknat fram mina odds, för jag har tre barn med dubbel klumpfot.

Så okej, det finns en ärftlighetsfaktor här som förändrar oddsen, från en på tusen till en på trettio, men ändå, nog får ni hålla med om att vår familj är unik? Och det där med tålamodsprövande som det pratas om, det kan jag i egenskap av Sveriges mest erfarne klumpfotspappa skriva under på. Och det är nog sant det där med Sveriges mest erfarne, för ortopeden som behandlar lille Olle doktorerar i ämnet och han har inte hittat någon som slår mig på fingrarna iaf.

Som förälder till barn som föds med klumpfot ställs man inför två stora utmaningar. Dels förstås att utstå själva behandlingen med allt vad det innebär av gipsning varje vecka, operationer, skenor, sjukgymnastik, mm. Det är sannerligen tålamodsprövande, och inte minst hjärtskärande, att se sitt barn gå igenom vissa delar av denna hantering. Den andra utmaningen, och den är nog så svår, består i att inte bli heligt förbannad och evigt bitter på andra människor som gnäller i onödan, om du förstår vad jag menar. Jaså, du är förkyld? Jaså, du tycker det är mycket på jobbet? Jaså, du känner dig deprimerad? Haddedunamej då, HÅLL KÄFT DIN JÄVLA GNÄLLKÄRRING! Ja, alltså så kan jag ju tänka men allt som oftast lyckas jag hålla käften.

Så kom igen nu, ska vi inte vara ärliga nu för en gångs skull va? När vi ser oss omkring, ser vi inte då ett antal människor som går omkring i sina självgrävda gropar och tycker så jävla synd om sig själva? Jo, jag tycker nog det. Och det kunde dom väl få göra tycker man, om det inte vore för att deras gnällande är så jävla provocerande när man själv tycker att man minsann har fan så mycket större anledning att gnälla egentligen. Fast det gör man ju inte, för man är karl för sin hatt och biter ihop och gör det som måste göras.

Sen besinnar jag mig, och börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. För det är ju så att våra upplevda problem är verkliga för oss, och du kan ju inte veta hur jag känner och vice versa. Någon annan har det ju fan så mycket värre än jag, eller hur? Egentligen går det inte att rangordna lidandet, och den som ändå försöker upptäcker snart att det är helt fruktlöst. Så jag landar där, vid insikten att det största misstaget man kan begå är att gå omkring och tycka synd om sig själv. Och det kan jag med fog påstå att jag lärt mig den hårda vägen, för när jag blev tvillingfarsa för drygt tretton år sedan och båda sönerna uppvisade denna missbildning så kan du tro att jag tyckte synd om mig själv. Ja fy fan, jag var ett riktigt monster av självömkan som inte kunde förstå varför detta skulle drabba mig. Alltså MIG! Hallå?! Det var ju sönerna som hade det jobbigt, inte jag. Och jag minns den tiden med självföraktet bubblande i strupen, hur fan kunde jag vara så egoistisk och patetisk? Det är också detta självförakt som jag ibland vänder mot mina medmänniskor när jag tycker att dom gnäller i onödan. Det bottnar i mig själv, det brukar ju vara så.

Men jag har lärt mig, så den här gången när Olle föddes med sina fötter så kände jag att det var ju en jävla tur att han fick mig till farsa för jag är bäst i världen på att vara farsa till små klumpfotingar, det ska ni bara veta. Och den som lägger huvudet på sned och försöker tala om för mig att det måste vara fruktansvärt jobbigt det där har ingenting att hämta här. Mot den personen ler jag bara lite överseende och tänker att där går en stackars sate som tycker att det skulle vara fruktansvärt jobbigt om en sådan grej drabbade henne, en stackars sate som behöver kliva ur sin egen grop. Och det kunde jag kanske hjälpa till med men jag har faktiskt ingen lust, för jag är fan ingen livscoach.

PS.
Mina äldsta söner mår alldeles utmärkt och har inga problem med sina fötter idag.