Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag någonsin gillat Charlotte Perrelli. Hon verkar inte vara det skarpaste verktyget i skjulet och den musikaliska värld som hon rör sig i är inte min pilsner, det kan jag lova. Men ingen förtjänar väl ändå att höra att man gör dålig reklam för plastikkirurgi? Där går det väl ändå någon slags jävla gräns?
Jag har nämligen noterat att hon fått utstå en del rätt märklig kritik för hur hon ser ut, vilket hon faktiskt inte kan göra så jäkla mycket åt. Det var norska journalister som sa att hon ser ut som en transvestit och det var franska dito som påstod det där om plastikkirurgin. Jean-Paul Gaultier spydde sen ur sig att Perrelli måste vara Donatella Versaces hemliga dotter, och med det menar han förmodligen att hon ser helt för jävlig ut. Och jag vet inte riktigt varför jag bryr mig, men det gör jag. Jag tycker faktiskt att det är för jävligt hur dessa människor beter sig och jag känner en klart oväntad men ändå tydlig empati för Perrelli.
Att detta svårsmälta beteende dessutom äger rum i den gaydominerade schlagerbranschen gör mig lite misstänksam. En rätt märklig men ändå befogad fråga dyker upp:
Är det mer okej för en man att kritisera en kvinnas utseende om han är bög?
Nu vet jag inte om alla som uttalat sig negativt om hennes utseende är bögar men det är ändå en aura av ytlighet som bäddar in den här världen i en otidsenlig, ja rent av förlegad, syn på kvinnan. Schlagerpossyt säger ”vi är ytliga och vi skäms inte för det” och sen bashar man syster Perrelli för allt vad tygen håller. Alltså ärligt talat, sen när blev det här okej? Och vad hade hänt om en heteroetablerad (vilket roligt ord jag kom på!) journalist, typ någon på Slitz eller Café, hade fällt dessa uttalanden om henne? Det hade nog blivit ett jävla liv, inte minst från gayvärldens schlagersektion.
Vår syn på kvinnor som skönhetsopererar sig är också en i högsta grad relativ sanning. Se bara på Dolly Parton, kvinnan som är en vandrande reklampelare för plastikkirurgins utveckling under 1900-talets andra hälft. Det finns människor där ute som fortfarande tror att hon har äkta bröst, trots att hon själv inte förnekar att hon har använt ”every trick in the book” (och trots att nämnda kroppsdelar fortfarande står rätt ut vid 62-års ålder). Men bashar vi henne för det? Näe du, rör inte vår Dolly! Men lek med tanken att ingen visste vem Dolly Parton var, och plötsligt en dag skulle hon stå där i eurovisionsschlagerfestivalen med sina jättetuttar och sin strama hud och sin fettsugna pensionärskropp, hur skulle gaypolisens dom lyda då? Inte nådig mina damer och herrar, inte nådig!
Alltså finns det en koppling till vad vi tycker om människan ifråga också. Om hon har skrivit ”Jolene” och kommer från en fattig bakgrund så är det helt enkelt inte okej att påstå att hon ser ut som Hugh Hefner’s version av en pensionerad utomjording. Inte ens om man är schlagerbög. Men Charlotte Perrelli, som i jämförelse med Dolly faktiskt ser helt normal ut, henne är det okej att säga vad fan som helst om.
Näe, ni i schlagervärlden får skärpa er nu. Det är aldrig okej att säga såna saker om en annan människa, inte ens om Charlotte Perrelli. Faktiskt så är det så.
6 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Sa precis samma sak här i helgen. Tycka vad fan de vuill om musiken, visst, men lägg ner de där sjuka påhoppen. Så jävla billiga poäng.
Håller med dig hela vägen ner till resonemanget kring Dolly, där sviktar det lite. Grejen med henne (Dolly) är ju att hon genom åren fått ta så förbannat mycket skit för sitt utseende att hon lärt sig hantera det på ett sätt som avväpnat belakarna.
Så, till något ännu viktigare. Har du några datum för sthlms besök inplanerade ännu?
Det är ett intressant resonemang. Dolly har ju inte bara tagit skit för sitt utseende, hon har ju även visat sig vara en talngfull businesswoman, som lyckas bygga ett imperium av sin musik och lyckats med konsten att äga alla rättigheter till sina låtar själv.
Sen är det väl klassiskt att den värsta kritiken man någonsin kan ge en kvinna är att hon är ful, oberoende av hur relevant det är.
Kom just på att titeln på det här inlägget var rätt kul också. Om man har en något kreativ fantasi, hehe..
Johnny: Tack broder!
David: Jodå, Dolly har fått utstå mycket kritik för sitt utseende genom åren, och på nåt sätt kan jag känna att det är en smula mer befogat samtidigt som det är mål i öppen bur. Människan har ju faktiskt gjort om sig till en helt sjuk karikatyr av ett skönhetsideal som härstammar från 50-talet. Man kan undra varför, för det är faktiskt skitskumt när man tänker efter att en countrydrottning ser ut på det sättet. Perrelli har bara ett ovanligt utseende som, enligt hennes egen utsago iaf, inte har manipulerats på konstgjord väg. Vad ska hon göra åt det, liksom.
Har inte bokat nåt datum i skrivande stund, men det börjar klia i tarmen. Nåt ska vi få till, och det tämligen snart!
Wiechkartoffel: Ja det är klassiskt att den värsta kritiken man kan ge en kvinna är den om hennes utseende, och kanske är det konstigt i sig att jag reagerar på just det. Kanske är det värre att säga som jag själv säger, "hon verkar inte vara det akarpaste verktyget i skjulet" men ingen reagerar på det. Det är en konstig värld där ute.
David: Och det har du, kreativ fantasi alltså.
Skicka en kommentar