De mördade döttrarna

Lokaltidningen bjöd imorse på rubriken ”Jag har också en mördad dotter”. Artikeln berättar om den 24-åriga kvinna som mördades i sin lägenhet på Brynäs i mars, och mamman som sitter i skuggan av Engla-uppståndelsen och undrar varför det är så olika. Varför ingen bryr sig om hennes mördade dotter när alla älskar Engla, mördad dotter som mördad dotter liksom. Och jag vet inte hur det är med dig, men jag får ont i magen när jag läser sånt här:

” Tankarna på den kaotiska natten när dottern dog finns där hela tiden. Mamman bor bara några kvarter därifrån. Vid 02-tiden ringde dotterns pojkvän upp, fullständigt uppriven. – Han skrek ”hon brinner, hon brinner”. Jag fattade absolut ingenting, berättar mammans sambo som svarade. Nästa samtal några minuter senare skrek pojkvännen: ”Hon är död, hon är död”. Samtidigt hör de sirenerna från ambulans och räddningstjänst på väg till Vegagatan. Men den fasansfulla insikten om vad allt detta ska komma att betyda, finns inte än.”

Den tragiska sanningen är förstås att det finns många mördade döttrar där ute men bara ett fåtal får plats i rampljuset. Och precis som i Idol, Talang 2008 eller vilken annan utslagstävling som helst så räcker det inte bara med att kunna sjunga, du måste ha utstrålning också. Sen hjälper det förstås att ha en agent (mamma) som vet att hantera ett pressuppbåd. Om din dotter var pundare, ful, fet eller bara för gammal kan du nog också glömma att någon ska bry sig. Samma kriterier gäller här som överallt annars, ett ungt och sockersött lik vinner varje gång. Och herregud, hur ska vi kunna bry oss när mamman inte ens vill sätta ut en bild på den mördade dottern? Hon måste ju ha en marknadsplan, jösses så naiv man kan vara!

Betyder det här att Englas mamma är en skurk? Nej, det gör det inte. Hon är ingen skurk, men hon verkar vara en ovanlig människa.. om man vill uttrycka sig diplomatiskt. Hon har fattat beslut som jag tror väldigt få föräldrar skulle fatta i den situationen. Min dotter är mördad, alltså går jag ut i tidningarna och berättar om hur jobbigt det är. Jag ska själv vara med på bild, jag har inget emot det. Jag ska också starta en egen pengainsamling och ingen annan ska få insyn i vart pengarna går. Och sist men inte minst, jag ska tillåta att min dotters begravning direktsänds i TV. För mig ter sig dessa beslut helt obegripliga, jag hade nog snarare bett alla dra åt h-e och absolut inte velat fläka ut mig själv och min dotter i media. Men förhoppningsvis får jag aldrig facit i denna fråga.

Var det fel av SVT att sända begravningen? Rätt eller fel, vi kan väl iaf vara överens om att beslutet var kontroversiellt. Min första reaktion, det ska jag ärligt erkänna, var att hela affären kändes rutten. Efter det hysteriska mediadrevet som pågått från dag ett blev den direktsända begravningen sen bara för mycket. Varför i hela friden vill man göra så? ”För att rikta uppmärksamhet mot den här typen av våld och brottslighet” säger någon, och jag undrar i mitt stilla sinne om det inte är just det som media har gjort varenda jävla sekund ända sedan den dagen då hon försvann. Om jag går på en begravning så gör jag det för att hedra den avlidne och för att bearbeta min egen personliga sorg. Det blir ett avslut och en början på något nytt, en liten knuff i rätt riktning för att kunna gå vidare. Och jag vet inte, kanske fanns det många människor där ute som behövde detta avslut, men kan man verkligen uppnå det framför tv-apparaten? Jag hade iaf inget behov av det, därmed inte sagt att SVT har begått en dödssynd. Innan jag har hört den ansvariges motivering ska jag ligga lite lågt i stenkastningen.

Så tillbaka till alla mördade döttrar som vi glömde bort. Ska vi bry oss om dem? Och i såna fall hur? Ska vi ta på oss röda tröjor? Ska vi tända levande ljus en bestämd dag på året? Och kommer detta att leda till någon som helst förändring? Jag har svårt att se det, du som läst här länge känner till min kritiska syn på tandlösa manifestationer. Det är bra att vi görs medvetna om vad som sker där ute i den kalla och hårda verkligheten, men steget från insikt och levande ljus i fönstret till handling som förändrar något är alltid alldeles för långt.

Så okej, kanske är det ändå rätt att ta med kameran ända in i kyrkan? Nu när vi blivit så blasé av all nyhetsrapportering kanske det är såna saker som till slut kan få oss att haja till. Men det tvivelaktiga urvalet kvarstår: det vackra och sockersöta likets högre marknadsvärde jämfört med en helt vanlig 24-årig kvinna. Den fadda eftersmaken finns kvar när tv-teamet har lämnat Stjärnsund och ilat vidare till nästa tragedi, varför var ni just här och inte på någon annan mördad dotters begravning? Bara för att ni fick? Och för några av oss kommer ”den där Engla-mamman” alltid att bli ihågkommen som den som skodde sig på sin dotters tragiska öde, vilket är synd, eftersom vi kanske är vilseledda vi som tänker så. Vilseledda av media. Men när man lägger sig i medias knä som hon har gjort, då lämnar man också ifrån sig kontrollen över hur bilden av en själv kommer att kablas ut över världen. Och skulle Englas mamma ha något att invända mot detta i framtiden så kommer hon aldrig någonsin att kunna ställa media till svars, och jag undrar så smått om hon ens har börjat inse detta faktum. Det kan bli ett väldigt surt äpple att bita i.