måndag, maj 12, 2008

Take me to your leader, take me to dr Phil

Det finns tider på dygnet då mitt digitala och tillika digra tv-utbud inte bjuder bättre underhållning än att jag finner det för gott att titta på Dr Phil. En tidig lördag morgon, vi snackar sextiden, kan vara en sådan tid på dygnet. Alltså tittade jag på nämnda program i lördags morse, tillsammans med lilla I som har blivit fasligt morgonpigg på gamla dar (snart 17 månader gammal). Ämnet var som vanligt fascinerande främmande för en normalsvensk, di däringa amerikanerna hittar alltid saker att oroa sig för som jag inte ens har tänkt på. Den här gången hette ämnet ”Baggy pants”, vilket kändes en aning missvisande eftersom problemet inte låg i byxans vidd utan snarare midjans höjd.

Detta mode, från början hittepåat inom hip-hopen, har växt i USA och nu antagit proportionen av ett tvättäkta samhällsproblem. Åtminstone om man får tro människorna som deltog i programmet, och det ska man väl, antar jag. För att ytterligare bevisa hur allvarligt amrisarna ser på dessa låga byxlinningar kan nämnas att inte mindre än tolv delstater har stiftat en lag mot bärandet av dessa byxor.

Det är alltså enligt lag förbjudet att bära baggy pants i tolv amerikanska delstater, känn på den gott folk!

Jag törs påstå att en sådan lag framstår som fullkomligt aslöjlig för de allra flesta av oss som har ett IQ över tolv och har levt någotsånär i kontakt med verkligheten under en längre tid (inte varit inlåst i en källare eller något sånt). Själva tanken att en människas kriminella beteende, för det är vad man vill komma åt, skulle försvinna om man bara tvingar honom att byta byxor är lika genomtänkt som att gång på gång pissa i motvind och aldrig fatta varför man luktar piss hela tiden. Men här sitter alltså människor som inte på något sätt har ett IQ under tolv eller varit inlåsta i källare under hela sin uppväxt, utan bara är bekymrade amerikanska föräldrar och politiker. Moralens väktare du vet, samma människor som stängde ner The Chapelle show och hittade på parental advisory-etiketterna på 80-talet.

I dr Phil’s soffa sitter en bekymrad mamma och vittnar om hur hennes sons språk förvildades så fort han satte på sig byxorna, som om de var magiska på alldeles fel sätt. Och hon får applåder!

Jag vet inte vad det är i det kollektiva amerikanska psyket som gör att dessa människor tillskriver ett par byxor sådana magiska egenskaper, kanske är de skrockfulla och tror på tomtar och troll också, men nog får åtminstone jag mig ännu en skopa vatten på den kvarn som maler fram fördomen om den dumme amerikanen. Det finns faktiskt ingen hejd på hur dumma dessa människor är, och det kunde man kanske nöja sig med att konstatera och sen leva vidare i sin, jämfört med genomsnittsamerikanen, något förhöjda tillvaro. Det kunde man kanske göra, om det inte vore för den ofrånkomliga historiska jämförelsen.

För det har funnits stater genom historien som har betett på ett mycket likartat sätt. Stater som har varit ivriga att förbjuda, lägga sig i personers privatliv och stiftat lagar och regler på en rent absurd nivå. Det ironiska i sammanhanget är att vi pratar om stater som samtliga varit edsvurna fiender till good old US of A, stater med ett statskick som börjat på K och slutat på OMMUNISM. Och jag sitter där med lilla I i mitt knä och fantiserar om hur det skulle kännas om jag istället satt i dr Phil's soffa och med all fog i världen riktade följande påstående till de politiker som stiftat anti-baggy-lagarna:

Hey guys, do you know which country who during the last hundred years most resembles your beloved land of the free and home of the brave?

Varpå de skulle skaka på sina idiotiska huvuden, så där så att dubbelhakorna skakar i flera sekunder efteråt, och sen skulle jag säga det:

Well wadda ya know, turns out it’s good old Soviet union. How’s that for a laugh?

Sen skulle de slänga ut mig, men det skulle det vara värt. Och jag sitter där och tänker, inte för första gången heller, hur gör man egentligen för att komma med i dr Phil’s program? Jag bara måste dit. Jag bara måste bli public enemy number one. För det skulle vara sååå värt det, och det skulle skänka mitt liv en mening som det idag saknar.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag började inte skratta förrän jag kom till good old Soviet union men då gjorde jag det desto mer. Bara tanken...

Matte sa...

Ia: Jag kan lova att dom inte hade skrattat i studion hos dr Phil.

Anonym sa...

ville du va me i publiken? här e sidan XD http://www.drphil.com/shows/page/be_in_the_audience/
men ja mst säga att ja verkligen håller me dej fan, cp att göra lag mot det ju :S

Anonym sa...

Nej, här gör allt USA helt rätt. Finns det något otrevligare än en bar uppstickande röv från en frysdisk på ICA tillhörande en diskpåfyllare? "Pull up your pants!". http://www.youtube.com/watch?v=Z-fvEuu_90Q&feature=related
(runt 5:00). Jag ser omedelbart paralleller i den svenska skoldebatten med införande av ordningsbetyg t.ex. "Min son var ett helt normalt barn innan han blev ett uppkäftigt tofuätande monster. Förbjud vegetarism! det måste vara något i maten."

Matte sa...

rrezzz: Cp var ordet. Tack för länken!

Min vän i viken: Man ser paralleller, man gör ju det. Till Sovjet, Hitler och den svenska skoldebatten. Det vore fint om man kunde lagstadga fram fina ungdomar, men jag är rädd att det inte går. Jag är rädd att vi måste ge dom kärlek och uppmärksamhet.