I skuggan av fumliga friidrottare och barska brottare finns tydligen ett guldhopp kvar, seglarna Fredrik Lööf och Anders Ekström leder inför morgondagens final i Starbåt. Normalt sett hade jag inte brytt mig så mycket om denna notis, segling som sport väcker inte direkt svallande känslor hos mig. Som rekreation är det däremot oslagbart, jag har seglat ett antal somrar i Stockholms skärgård och har många fina minnen.
Vilket leder mig in på varför jag uppmärksammar herrarna i starbåten, för det finns förstås en anekdot att berätta. Året var 1998, en regnig sommar på land där Frankrike vann fotbolls-VM, men ute på havet sken solen. Jag hade tillsammans med min seglarkompis lyckats lotsa den gamla träseglaren hela vägen ut till Sandhamn för första gången (vi tog två Gin & Tonic på vägen in bara för att våga lägga till bland lyxbåtarna), och detta firades förstås i flera dagar. Att fira är något man gärna gör just i Sandhamn, eftersom förutsättningarna för denna aktivitet är alldeles ypperliga på denna stiliga ö.
Vi kommer in i handlingen ett par dagar in i firandet, som jag inte tänker beskriva i detalj, då jag en tidig förmiddag väcks av ett herrans liv där ute på bryggan. Jag ligger i båten med en baksmälla the size of Belgium och tvingas lyssna på väldigt hög och dålig musik varvat med en synnerligen enerverande speakerröst som ropar obegripliga saker. Med växande irritation och huvudvärk ligger jag och vrider mig ett tag, det ska ju mycket till att få en så pass bakfull yngling på fötter liksom, men är till slut tvungen att kapitulera. Så jag reser mig upp, får yrsel, slår skallen i taket (de är trånga de där gamla träbåtarna), svär som den sjöman jag tror mig vara och är heligt förbannad. ”Det här ska nån få fan för” tänker jag när jag i vredesmod slänger upp de små träluckorna och sticker ut mitt ömmande huvud, bara för att mötas av en brett leende kille (du ser honom t h på bilden här ovanför) med en mikrofon i handen. Han tittar på mig med öm och kärleksfull blick, ungefär som en mor tittar på sitt nyvakna barn, och säger ”Väckte vi dig?”. Jag blir helt överrumplad av denna vänlighet. Ilskan rinner rakt av mig och ersätts av en närmast blyg rodnad. ”Nejdå.. det är lugnt, jag skulle ändå upp” får jag ur mig. ”Slå dig ner” säger han, ”det är match race och den båten (pekar) leder”.
Långt senare fick jag veta att den synnerligen trevlige killen var Fredrik Lööf, en av våra mest meriterade seglare med både OS- och VM-medaljer i bagaget. Hade han inte varit så jäkla sportig hade jag bjudit honom på en rejäl huggare (tolva), nu får han istället nöja sig med att jag håller tummarna för honom imorgon. Heja Fredrik och Anders!
Vilket leder mig in på varför jag uppmärksammar herrarna i starbåten, för det finns förstås en anekdot att berätta. Året var 1998, en regnig sommar på land där Frankrike vann fotbolls-VM, men ute på havet sken solen. Jag hade tillsammans med min seglarkompis lyckats lotsa den gamla träseglaren hela vägen ut till Sandhamn för första gången (vi tog två Gin & Tonic på vägen in bara för att våga lägga till bland lyxbåtarna), och detta firades förstås i flera dagar. Att fira är något man gärna gör just i Sandhamn, eftersom förutsättningarna för denna aktivitet är alldeles ypperliga på denna stiliga ö.
Vi kommer in i handlingen ett par dagar in i firandet, som jag inte tänker beskriva i detalj, då jag en tidig förmiddag väcks av ett herrans liv där ute på bryggan. Jag ligger i båten med en baksmälla the size of Belgium och tvingas lyssna på väldigt hög och dålig musik varvat med en synnerligen enerverande speakerröst som ropar obegripliga saker. Med växande irritation och huvudvärk ligger jag och vrider mig ett tag, det ska ju mycket till att få en så pass bakfull yngling på fötter liksom, men är till slut tvungen att kapitulera. Så jag reser mig upp, får yrsel, slår skallen i taket (de är trånga de där gamla träbåtarna), svär som den sjöman jag tror mig vara och är heligt förbannad. ”Det här ska nån få fan för” tänker jag när jag i vredesmod slänger upp de små träluckorna och sticker ut mitt ömmande huvud, bara för att mötas av en brett leende kille (du ser honom t h på bilden här ovanför) med en mikrofon i handen. Han tittar på mig med öm och kärleksfull blick, ungefär som en mor tittar på sitt nyvakna barn, och säger ”Väckte vi dig?”. Jag blir helt överrumplad av denna vänlighet. Ilskan rinner rakt av mig och ersätts av en närmast blyg rodnad. ”Nejdå.. det är lugnt, jag skulle ändå upp” får jag ur mig. ”Slå dig ner” säger han, ”det är match race och den båten (pekar) leder”.
Långt senare fick jag veta att den synnerligen trevlige killen var Fredrik Lööf, en av våra mest meriterade seglare med både OS- och VM-medaljer i bagaget. Hade han inte varit så jäkla sportig hade jag bjudit honom på en rejäl huggare (tolva), nu får han istället nöja sig med att jag håller tummarna för honom imorgon. Heja Fredrik och Anders!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar