Film

Jag vet att film är bäst på bio men för en sliten 7-barnsfar är en DVD-spelare och en skön soffa ett reellt alternativ i alla lägen. Av anledningar som inte behöver förklaras närmare än att TV-utbudet är historiskt uselt har mitt DVD-bruk ökat markant senaste året, och det finns en logga (ett företag) som har hjälpt mig på traven.

Den trogne Barstol-läsaren kan, om han eller hon är savant, minnas att jag en gång i tiden ondgjorde mig över filmbranschen när jag hade hyrt film på lokal. Nu har jag tagit ett steg närmare en personlig digital revolution, men min vana trogen har jag inte tagit steget fullt ut. Jag laddar alltså inte ner filmer från nätet, eller streamar, jag hyr filmer (fysiska dvd-skivor) från nätet.

Lovefilm.se heter sajten, du känner säkert till den. Gamla stofiler som jag och några blåhåriga tanter hänger där och lägger upp våra filmlistor varifrån utskicken görs slumpvis, vilket jag tycker skänker en ny nivå av spänning till mitt liv. Det är ju inte ofta som man nu för tiden sneglar mot sin fysiska brevlåda med spänd förväntan i kroppen men se, det är just vad jag gör på gamla dar.

För en sån som jag som inte orkar hålla på och bränna skivor själv från nedladdat material, alternativt koppla ihop min murkna gamla PC med teven (let’s face it, allt som har sladdar och blinkade lampor eller bildskärmar är fair game för de blodtörstiga småbarnen, en sån konstruktion bara ber om trubbel), känns den här lösningen faktiskt klockren. För 99 kronor i månaden får jag ta hem så många skivor jag hinner, de kommer förstås en i taget, och jag har räknat ut att ett snitt på 8 filmer i månaden borde vara rimligt utan att på något sätt förta sig. Lite drygt 12 spänn per film är ungefär exakt vad jag kan tänka mig att betala för att slippa kladda med datorer, så det passar ju fint.

Jag har som sagt kört det här i drygt ett år nu och ambitionen från början var mest att catcha upp på gamla klassiker som jag av någon anledning har missat. Du vet, så att det inte blir pinsamt om Citizen Kane dyker upp som conversation piece på någon parmiddag. Men allt eftersom tiden gått, och tack vare några brutala missar som t ex Dawn of the dead och Stranger than paradise (Jim Jarmusch har en del att stå till svars för), har jag letat fram även nyare pärlor.

Av hittills hyrda titlar vill jag särskilt tipsa om följande tre, utan inbördes ordning:

Happiness (1998, Regi Todd Solondz, med Philip Seymour Hoffman, Lara Flynn Boyle, Jon Lovitz, m fl)



Historien kretsar kring tre medelklassystrar i New Jersey och är den mörkaste komedi som jag sett på mycket länge. Filmen tar upp extremt jobbiga ämnen som incest, pedofili och sexmissbruk på ett så pass briljant sätt att man när eftertexterna rullar känner empati för människor som man i normala fall skulle vilja sätta ett skott mellan ögonen på. Du vill inte se den här filmen med någon som du inte känner dig bekväm med för den kryper under skinnet på dig och tar fram känslor som du inte gärna visar för vem som helst. Den är briljant, kort och gott, och kryllar av osedvanligt dugliga skådisar.

Melancholia (2011, Regi Lars von Trier, med Kirsten Dunst, Charlotte Gainsburg, Alexander Skarsgård, m fl)



Lars von Triers lågmälda, vackra och högst obehagliga tolkning av armageddon är precis så jävla bra som jag hade hoppats. Jag tror inte jag avslöjar något ni inte redan vet när jag säger att jorden går under i den här filmen. Det som skiljer Melancholia från andra armageddon-skildringar är att vi får betrakta den annalkande undergången som ett smygande hot genom ögonen på två systrar som egentligen ända in i det sista är mer ockuperade med sina egna personliga problem. Och säga vad man vill om den galne danskjäveln men han kan alltid suga den bästa skiten ur sina skådespelare, för här gör både Dunst och framför allt Gainsburg lysande insatser. Filmen har massor av underliggande budskap och är både smart och vacker, men framför allt otäck på helt rätt sätt.

Monsters (2010, regi Gareth Edwards, med Whitney Able, Scoot McNairy)



En lågbudget sci-fi-rulle med skådisar som ingen tidigare hört talas om, det kan väl aldrig gå bra? Fel! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen, vilket förstås bidrog kopiöst till den positiva överraskningen, men ändå.. det här är bra! Den som förväntar sig en sci-fi actionrulle blir däremot besviken, det ska sägas på en gång, för det här är en varsamt berättad och med känsla agerad kärlekshistoria som använder hotet från till jorden komna aliens endast som backdrop. Ploten är att NASA skickat ut en sond till en av Jupiters månar för att samla in prover i hopp om att hitta liv. Sonden kraschlandar i Centralamerika på vägen hem, och efter ett tag dyker främmande livsformer upp i området. Så långt är allting hunky dory mitt i mittfåran för en sci-fi, men sen tar ett relationsdrama och en roadtrip vid. Jag säger inte mer, jag kanske redan har sagt för mycket, för nu har du byggt upp förväntningarna. Se den som ett hälsosamt alternativ till mer klassiskt konstruerade kärlekshistorier, och klassiskt konstruerade sci-fi-filmer.