Det finns få saker som är mer rörande och glädjande i mitt liv än att se mina söner ägna kärlek och uppmärksamhet åt sin lillasyster. Dom börjar känna sig hemma med henne nu, dom gullar allt oftare med henne och fångas in av magin som hon utstrålar. Jag är nära glädjetårar när jag ser deras ömhet för det här är viktigast av allt, att få ihop helheten.
En familj som vår kan lätt bli en främlingslegion där gränserna dras hårt mellan våra olika härkomster. Jag vill inte gå så långt som att kalla det mångkultur, vi är ju alla från samma kultur, men jag tror att samma egenskaper krävs för att smälta ihop allt till en fungerande enhet. Det krävs respekt och lyhördhet framför allt, kärlek kan man liksom inte kräva av människor. Kommer den så kommer den men jag nöjer med respekt.
Det känns bra just nu, riktigt bra. Jag är ju den som aldrig riktigt tillåter mig att slappna av dock, jag har sett tillräckligt mycket stök för att tro att det går att ratta alla dessa relationer med vänstra lillfingret. Däri ligger kanske också min viktigaste lärdom som en gång separerad förälder, att vara vaksam. Sen har jag också en sambo som är den klokaste av pudlar, hon ser allt det här och läser mig som en bok. Och kan hon inte läsa så frågar hon mig, jag har aldrig haft så konstruktiva gräl i hela mitt liv.
Nyckeln är att inte ödsla onödig energi på tolkningar och pyrande missnöje. Ut med skiten bara, har man tre barn i hushållet finns det varken tid eller energi över till sånt spel. En utvilad romantiker kan lägga hur mycket energi som helst på att tolka kärlekens dolda vindlingar och vrår, det blir som ett strategispel där du ständigt är online och planerar drag och motdrag. Vi är inte utvilade romantiker, vi är pragmatiker med mycket minus på sömnkontot så vi har faktiskt loggat ur det där spelet.
Men det är fascinerande att tänka tillbaka ett par år, hur mycket jag egentligen känner igen mig i andra bloggar som rapporterar om kärlekens vedermödor och vad vill han eller hon egentligen och nu orkar jag inte längre och fan vad jag studsar mellan total lycka och frustration och nu går jag ut och super skallen i bitar, osv. Jag känner igen det, jag hade det så förut. Ett tag för några år sen trodde jag på allvar att jag var bipolär, nån slags människa där ute skickade mig rakt ner i ett svart hål varannan dag. Man kunde ställa klockan efter mina svängningar. Om jag saknar det? Nej, jag mådde dåligt av det och jag mår så mycket bättre nu. Samtidigt finns det en förmåga hos mig som hos alla andra att just romantisera sitt förflutna. Det finns skärvor och glimtar av känsloberusning på en nivå som helt enkelt inte infinner sig i ett stadigt förhållande med barn, villa och allt det där. Det är inte meningen, och jag byter inte för allt i världen. Men jag har lärt mig, tack vare alla höga priser jag fått betala under singelåren, att ta emot och uppskatta det liv som ibland kan tyckas vara väl utstakat och tråkigt. Mitt liv alltså. Och tro mig, det är allt annat än tråkigt att se sin familj ta form. Kärleken växer som en jävla regnskog förstår du och det är en berusning vars like jag aldrig förr känt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar