Jag har två söner som är tolv bast och en dotter som är en månad gammal. Samtidigt som jag torkar bajs på lillan kan jag föra en diskussion om spårval till högstadiet men en av grabbarna, och det hela känns ibland lite splittrat måste jag erkänna. Instinkten man skaffar sig när lillan kommer till världen är att bara fokusera på det försvarslösa lilla knyttet. Få knyttet att äta, rapa, skita, sova, ja överleva. Endast behov som tillhör Maslows nedersta trappsteg finns i bilden när en nykläckt ska slussas in i den moderna världen, medan tolvåringarna behöver stöd i allt annat än just det. Tolvåringar, iaf dom jag bor med, behöver stöd i diskussioner och funderingar om framtiden, regler för hur länge dom får sitta framför datorn, inspirerande samtal om meningen med livet, that kind of weird shit. Jag växlar mellan dessa lägen, eller mind sets heter det kanske 2007, ungefär 43 gånger per kväll. Sen går jag och lägger mig och ”upptäcker” att jag har en sambo som nästan har reducerats till en mjölkko. Ingen har sagt att det är lätt att få ihop bitarna, och jag har valt det själv och fanimej ska ni veta att jag är lycklig som få men.. ibland vill jag bara ligga där i S lilla etta på södermalm och peta mig i naveln, peta henne i naveln, dricka lite mysvin och glufsa godis och inte bry mig om ett skit förutom våra kroppar och vad vi ska göra med varandra. Jag vill garva åt henne när hon är packad och snubblar, men hon är ju aldrig packad nu för tiden.
Det känns som suktandet efter svunnen ungdom fast det är förra året jag pratar om och ungdomen var sannerligen sedan länge svunnen redan då. Minnena blir som en hägring, vi hade mycket roligt men vi kommer aldrig tillbaka dit igen. När jag var yngre hade jag oerhört svårt att släppa gamla hägringar, levde gärna lite för ofta i det förflutna och omfamnade hellre något så flyktigt som en känsla än den verklighet jag levde i. Det var jobbigt att vara så jävla bitterljuv hela tiden, en sentimental idiot bränner snabbt ut sig själv. Paradoxen med en ung man som lever i det förflutna är dessutom svårsmält och kan lätt leda till depressioner. Om man redan vid 25 års ålder liksom ger upp och tror att framtiden aldrig kan bli så bra som det man en gång hade så är det inte med lätta steg man närmar sig duschen en måndag morgon kvart i sju.
Men det jag har upptäckt (för jag ska ju alltid vara så klämkäck och uppfostrande nu för tiden när jag har sett ljuset och vill förmedla religion till er alla) är att jag har blivit bättre på att släppa hägringarna. Jag tror det är en förutsättning för liv på nåt sätt, pretto som fan förstås att säga så men för en gammal Utopiaidealist som jag är det ett stort erkännande. Det här vet ni redan, om inte annat så för att jag redan har sagt det till er, men det kanske inte skadar att upprepa mantrat. För er och för mig själv. Det är inte kärleken du behöver tro på, varken den du upplevt eller den du tror dig vilja uppleva i framtiden med någon som ännu inte finns. Det är människan som står framför dig. Det är livet du befinner dig i. Det är allt det som du kan påverka du behöver tro på, åtminstone om du vill utvecklas. Nöjd med hägringar are you? Fine. Hälsa tomten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar