Hoppa Tolgfors! Suck it!

Att alliansen skulle få problem med att hålla sin regering intakt under en hel mandatperiod var på förhand ingen högoddsare, men att dom största stridigheterna skulle stå inom Moderaterna är kanske lite mer förvånande. Ja, ursäkta mitt föga originella upplägg men den här funderingen kan jag bara inte släppa.

Har Reinfeldt gått för långt i det han själv kallar ”uppoffringar” men som gamla stammens moderater (de otroligt få som kan tänkas lyssna på Frank Zappa dvs) snarare kanske kallar ”I’ll do anything for fifty bucks?”

För att ta över makten var vart och ett av dom borgerliga partierna beredda till vissa uppoffringar, detta gjorde man ingen hemlighet av. Och det är inga små uppoffringar vi pratar om, har det visat sig. Folkpartiet har möjligen gått i bräschen genom att driva en allt annat än liberal politik utan att byta namn men inte långt efter kommer Moderaterna som nu tummar på försvarsbudgeten, vilket för bara några år sedan var lika osannolikt som att sossarna skulle försvaga arbetsrätten. Och just det, arbetet med att försvaga arbetsrätten leds numer av Centerpartiet, som för några år sedan hoppade av samarbetet med sossarna för att dom ville skära i försvarsbudgeten.

Ni börjar kanske ana vilken soppa svensk politik har blivit nu när ideologi till syvende och sist verkar ha kastats ut genom fönstret till förmån för en effektiv.. vad var det nu.. jobbpolitik var det va?

Att ingen Fp-minister har hoppat av bör nog tolkas som att dom samtliga tillhör samma falang inom partiet, snarare än att det råder total enighet om den valda politiken. Denna tes stärks förstås av det faktum att den tidigare högra handen Björklund nu tar över hela kroppen, som tidigare beboddes av den mumlande.. ehh.. vad heter han nu igen.. Leijonborg! Och tacka fasen för att Björklund kommer att framstå som tydligare, han artikulerar ju fantastiskt fint den mannen, vilket sannerligen inte kan sägas om hans företrädare. Mindre mummel blir det alltså, men inte ett dugg mer liberalism.

Sen det här med att moderaterna har tappat tre ministrar kan man lätt dra för stora växlar av. Dom två första åkte ju dit på grund av alldeles för dålig research och deras fiffel kan inte med bästa vilja i världen påstås tyda på någon slags politisk oenighet. Tvärtom, alla fifflar ju. Dom där två var bara lite dummare än genomsnittet. Försvarsministerns avhopp däremot är en klassisk och snortydlig, om jag får uttrycka mig så pubertalt (jag försöker vända mig till yngre läsare) spricka mellan en ministers syn på sitt eget ansvarsområde och ekonomichefens.. förlåt.. finansministerns syn på fördelningen av hela budgeten.

Att dessa två herrar inte lyckats snacka ihop sig är förstås ett stort nederlag för Reinfeldt. Att det går så långt som till ett avhopp pga inre stridigheter är väldigt ovanligt, men när det händer så är oftast en finansminister inblandad. Finansministern har ju alltid varit statsministerns högra hand i varje svensk regering, och den nuvarande ämbetsinnehavaren utgör definitivt inget undantag. Uttrycket ”ler och långhalm” ligger inte långt från tungan när man vill beskriva relationen mellan Babyface och Svansmannen. Det är nästan så man kan se dom små telningarna sälja saft och anarkistisk litteratur efter gatorna där ute i Täby på 70-talet.

Men så har vi det här med retorik, eller semantik, eller på vanlig svenska, skitsnack. För när statsministern tillfrågas huruvida försvarsministerns avhopp inte är ett tecken på en splittrad och därför också försvagad regeringen så svarar han förstås att det här inte alls är ett tecken på svaghet utan bara bevis på att det råder högt i tak. Alla får ha sin åsikt liksom, men i slutändan är det ekonomichefen och VD.n som bestämmer. Jojo, jag tror att alla som kommit i närheten av det här spelet på sitt jobb känner igen den unkna doften.

Firma Sverige AB styrs med exakt samma målbilder och metoder som vilket aktiebolag som helst. Visst finns det formulerade värdegrunder som man ibland, när det passar, hänvisar till. Här bryr vi oss om personalen, och så jävla vidare du vet vad jag pratar om. Men när ekonomichefen är med på informationsmötet, ja då vet man att här ska det skäras och då tas ingen hänsyn till värdegrunder.

Exakt samma maktspel som denna regering nu visat sig vara kapabel till kan du också hitta i bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Det är allianser inom alliansen, om du förstår, och den som sätter sina egna värderingar och sin egen stolthet framför ”laget” bör veta var dörren finns. Och du vet vad jag pratar om här också, har chefen sagt att vi ska skära fjorton procent på kostnaderna så är det du som får tala om för personalen att fruktkorgarna ryker och gör du inte det så är du ingen lagspelare.

Det Odenberg har gjort, vilket jag faktiskt beundrar honom för trots skillnaderna i vår syn på politik, är att han har vägrat tala om för personalen att fruktkorgarna ryker. Han har lyssnat mer till sin egen övertygelse än chefens order, och det går faktiskt att skönja spår av civilkurage där. Något jag faktiskt inte trodde jag skulle få se hos en moderat politiker men hey, you proved me wrong mister. Good on ya!

Men som kund till firma Sverige AB har man ju förstås inte så mycket att säga till om. Man kan stå där och applådera Odenberg ett tag, men sen inser man att dom bara stoppar dit någon annan människa, en så kallad lagspelare, och så är man tillbaka på ruta ett igen. Det här handlar förstås inte om försvarspolitiken heller, för i själva sakfrågan håller jag snarare med finansministern, men det gör mig lik förbannat ledsen när jag inser att det jag sett och inte gillat inom näringslivet, dessa bastuklubbar och sugandet av rätt penis, nu också gäller inom politiken. Kanske har det varit så ett tag, kanske var det självaste Göran Persson som startade den här trenden, men att alliansen väljer att fortsätta i samma fotspår upplever jag som klart störande. Eller ”segt” som mina söner skulle ha uttryckt saken.

Och jag är ledsen Tolgfors men en sån som du, en sån som hoppar på minsta kommando och hjälper cheferna att täcka över alla sprickor (and thanks for the big christmas bonus mr Babyface, the wife says hi) och tar sina karriärkliv med hjälp av andra människors misslyckanden eftersom du själv aldrig är förstavalet, en riktig lagspelare som du alltså, en sån kallar jag för kuksugare. Ursäkta språkbruket, men just den symboliken är fortfarande oöverträffad i min vokabulär.