Jag lyssnar på P1 och hör en uppspelt kulturrecensent yva sig över Persbrandts åstadkommanden i en Tjechov-pjäs. Det måste vara svårt, menar hon, att gestalta denna levande döda varelse, denna behållare av ord utan känslor, som en tom konsumkasse. Jaha, tänker jag, det är minimalismen som firar triumfer igen. Vill du se minimalism, kära kulturrecensent, ska du möta mig vid frukostbordet efter en natt med lite och konstant avbruten sömn. Där snackar vi tom konsumkasse for real.
För övrigt hyllar jag vädret, som hamnat i ett tillstånd nära det man kallar brittsommar. Detta tillstånd främjar våra dagliga promenader, minst sagt. I allt för rena löparskor återupptäcker jag min gamla hemstad som jag egentligen aldrig har flyttat ifrån men som jag lämnade i sticket någon gång i slutet av 90-talet. Stockholm lockade, Södermalm i synnerhet. Inför möjligheten att spendera nära på varannan vecka i goda vänners sällskap och omhuldad av söders värme stod sig hemstaden slätt. Jag drog, och såg mig aldrig om. Mitt hem var bara ett hotell, mitt riktiga hem befann sig istället på östra Södermalm. Detta trots att sovplatsen bestod av en alldeles för kort tvåmanssoffa som inte alls klarade av att hysa mina 184 centimeter i fullt utsträckt längd, och som därför gjorde att jag sov i fosterställning under ett antal år. Om det var soffan eller mitt mentala tillstånd som gjorde detta ska jag väl egentligen låta vara osagt, men på soffan fanns iaf inget annat val.
Återupptäcka hemstaden var det ja, eller snarare omgivningarna runt omkring. Skogen, grusvägarna och stigarna. Dofterna, färgerna och tystnaden. Och alla minnen förstås, dessa ofrånkomliga möten med det förflutna. Somliga välkomna, andra inte. Att växa upp är att lämna bitterljuva spår efter sig, som slemspår efter en snigel. Och bor man kvar i samma stad, ja då kommer man förr eller senare att hitta den där parkbänken där man ristade in några väl valda ord, den där stigen där man var så rädd i mörkret eller den där stenen som var så stor då och så liten nu.
Det kallas väl sentimentalitet, detta tillfälliga frosseri som jag tycker mig kunna kosta på mig just precis nu. Jämfört med min normala lön är föräldrapenningen nämligen skral, det ska ni veta, så det gäller att hitta så många gratisnöjen som möjligt. Och med en tämligen skränig dotter i åtanke rankar jag just nu skogens tredimensionella tystnad som det allra mest prisvärda av gratisnöjena. Prova vetja, man blir liksom fin i sinnet.
4 kommentarer:
Väldigt fint skrivet. Det är något vackert hos de allra sista sommardagarna som kommer på besök som lockar fram nostalgi och melankoli.
Anonym: Tack! De allra sista sommardagarna och, i mitt fall, en föräldraledighet kan locka fram en hel del nostalgi.
Jag f�rdjupade i en intervju med Sven-Bertil Taube, jag tycker om Sven-Bertil, han g�r ett �dmjukt och sympatiskt intryck och medger ocks� sj�lv att han har en tendens att inte tycka att han �r s� m�rkv�rdig: Inte ska v�l jag! Det blir kanske s� n�r man v�xer upp i skuggan av Evert. Hur som helst fann han det en aning jobbigt att komma hem till Stockholm, uppv�xtstaden, som han sedan l�nge l�mnat (f�r London). Han blev p�mind om gamla f�rh�llanden, saker han sagt och gjort, mindre bra. Inte kul.
Jag tycker att hemstaden blir fr�mmande (p� gott) n�r man varit ifr�n den ett tag. Det blir en annan stad, inte min gamla hemska stad...
Jag har en gammal kompis som flyttade till sthlm för nästan tio år sen, han hatar att komma hem till Gävle. För mig är det lite annorlunda, jag har ju aldrig flyttat härifrån utan bara rört mig inom begränsade områden. Nu hittar jag både nytt och gammalt på mina dagliga promenader, så det är en blandning av gamla minnen och nyfunnen entusiasm.
Skicka en kommentar