Fullblodsego

Jag kan egentligen skriva spaltmeter på spaltmeter om det här att jag deltagit i ett ledarskapsprogram i några dagar, för det har varit jäkligt intressant. Men jag ska inte trötta ut er med mina nyfunna självinsikter, för jag har ju även kommit till insikten att detta knappast kan vara intressant för någon annan än mig själv.

Men det var en grej som jag fann särdeles intressant och värdefull för mitt fortsatta arbete att utvecklas, och det var det som hände när vi avhandlade ämnet konflikthantering. Vi fick börja med att göra ett test förstår du, och det vet man ju hur det är med såna här dumglotester som alla helt plötsligt tror på i alla väder och alla andra åsikter blev helt plötsligt fel. Lite så är det här också, men resultatet kunde jag ändå ta till mig eftersom det knappast kom som en överraskning. Så här är det så, enligt testet alltså. Det finns fem konfliktstilar:

Kämpa (påstridig, ej medgörlig, icke samarbetande)
Anpassa (motsatsen till kämpa)
Undvika (Medgörlig, ej påstridig, ej samarbetande)
Kompromissa (en blandning av allt, dela med sig)
Samverka (både påstridig och samarbetande, lösande)

Ingen av dessa stilar är alltid rätt och ingen är alltid fel, men koncensus råder kring samverkarens förträfflighet samt kämpens osympatiska framtoning. Mitt test visade (föga förvånande för mig själv men en överraskning för vissa andra som inte känner mig så bra), en förkrossande övervikt i kolumnen ”kämpa”. Faktum är att jag hade full pott där, vilket enligt kursledaren inte direkt är vanligt. Följaktligen hade jag nästan inga poäng i kolumnen anpassa, vilket åtminstone gör min konfliktstil tydlig och konsekvent. Jag vill alltså alltid ha min vilja igenom, jag är beredd att kämpa till döden för det. Skulle jag mot förmodan komma fram till att jag inte kan få min vilja igenom så undviker jag hellre striden än låter någon annan vinna, ungefär så kan man tyda mina resultat.

Och som sagt, jag är inte förvånad. Jag vet att jag är så här, men vissa av mina kollegor som bara sett den mysige och rolige och skrattande Maths förstår ingenting. Men det är dags att göra upp med denna mörka hemlighet en gång för alla. För så här är det boys and girls.

Jag är en galning.

Och med det menar jag inte ”Jag är lite galen jag” som många påstår sig vara bara för att man valt röda strumpor till en beige kjol. Nej en galning på gränsen till psykotisk är jag, och om du någon gång ger dig in i konflikt med mig kommer du att se, höra, känna och förstå hur det känns att argumentera med en galning. Det är ingen rolig historia, sägs det.

Den enda som har lyckats tämja mig är drakdräparen, min blivande fru. Och jag vet nog vad somliga tänker nu. Ni tänker ”Jo det skulle väl vara en psykolog till det också”. Och det stämmer att hon är psykolog, det stämmer också att hon har fler och bättre verktyg i väskan när det kommer till kommunikation än genomsnittssvensken har. Men det är inte därför hon tämjer mig, inte bara därför. Du vet, det är det där med kärleken också.

Glad Påsk!