Det är söndag kväll och jag sitter i bilen på väg till en gymnastiksal ett par mil utanför stan. I baksätet sitter yngste sonen och tuggar på sin napp, själv tuggar jag på sladden till mobiltelefonens öronsnäcka. Jag är lite nervös men jag gör det enda rätta, jag ringer till honom. Efter några signaler svarar han, rösten låter trött och lite skrovlig men han säger ”Hej gubben” precis som han brukar. Jag tänker att jag inte får låta för hurtig men inte för medlidsam heller, det är svårt. Så jag blir lite grabbig, och säger något som låter stappligt och okänsligt. Han svarar snällt, jag sansar mig. Han säger att han har sovit i två dagar och jag försöker förmedla nyheter från den omvärld som han inte orkar ta in just nu. Vi småpratar om oväsentliga saker ett tag, bara för att inte prata om det där, men när jag ska avrunda samtalet måste jag ändå försöka. Jag vet ju det. Så jag säger ”Ibland måste man bara bita ihop, somliga mer än andra”, och det blir så jävla dåligt och jag skäms för det jag sagt. Men han har känt mig hela sitt liv, så han kanske fattar ändå att jag älskar honom. Jag borde kunna säga det till en vän men klarar inte av det. Jag älskar dig Henrik, jag vill att du ska veta det.
Cancer är ett jävla skit.
2 kommentarer:
Ja, det är det. All styrka till er.
girl dragon: Tack! Jag ska hälsa Henke det.
Skicka en kommentar