Hockeyns kvalserie har egentligen allt som ett modernt gladiatorspel ska ha. Den som vinner får leka med dom stora pojkarna med x antal miljoner (om det är tjugo eller mer vet jag inte) i spons från hockeyligan, medan den som förlorar förpassas till helvetets bakgård: Allsvenskan. De ursprungliga gladiatorspelen var en kamp på liv och död, sånt är inte tillåtet längre. Men kvalserien är så nära man kan komma liv och död och ändå befinna sig på rätt sida lagen. Häri ligger förstås också den stora skillnaden jämfört med SM-slutspelet, för den som förlorar där hamnar snarare på en divan med druvklasar i näven och kan gotta sig åt en hyfsad säsong som kanske t o m leder till ett lukrativt kontrakt i NHL. Jag menar vem utanför Jönköping och Linköping bryr sig egentligen om vilket lag som vinner SM-guld? Det är som att se två rika brats stå och munhuggas om vem som har dyraste klockan, dom kan dra åt helvete båda två liksom.
Då är det mycket skönare att se skrävel- Percy gråta och bli snuvad på konfekten av lillebror Rögle. Det är ju precis såna historier vi älskar, Davids kamp mot Goliat. Att sen Rögle har mycket sämre chans att klara sig kvar i Elitserien och förmodligen får spela kvalserie även nästa år skiter vi fullkomligt i just nu, sånt får experterna oja sig över. Och ärligt talat, tappar man en 3-0 ledning mot ett avsågat Leksand så är det nog knappast pengar det råder brist på, snarare moral, kämpaglöd och hjärta. Sen kan man undra hur det överhuvudtaget är ställt med den mentala styrkan där nere i Malmö, då även stadens fotbollslag lyckas underprestera å det grövsta år efter år. Jag minns t ex ett Malmö FF som härom året ledde med 3-0 i halvtid på Strömvallen och torskade med 4-3. Att tappa en klar ledning har sannerligen blivit att ”göra en Malmö”.
Borde jag säga något om mitt kära Brynäs IF? Jag vet ärligt talat inte om det finns så mycket att säga. Att under stark nervpress slå Västerås med 7-0 är förstås en bra prestation, men det enda laget egentligen lyckades med i kvalserien var att i sista sekund undvika en självförvållad katastrof. Sånt är knappast värt att bada i fontäner för. Jag tror inte heller att spelarna känner sig speciellt stolta över det de presterat. Inte som killarna i Rögle, eller Ljungskile i fotbollen.
Folk vill stänga ligorna och sitta på sina pengar, och jag säger glöm det era gnidna jävlar. Tar vi bort chansen att få uppleva dessa Åshöjden-mirakel, vilket vi gör med stängda ligor, så tar vi bort själva själen i svensk idrott. Men det är en annan diskussion som vi tar en annan gång. Just nu vill jag bara gratulera Rögle, den som snuvar Percy och Malmö på en elitserieplats har för evigt en plats i mitt hjärta.
(Skadeglädje ÄR den enda sanna glädjen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar