Things are coming together in a nice middle aged kind of way

Begrunda detta:
Jag är trettioåtta år gammal, fyller trettionio i år, och för första gången på väldigt länge känns det som att jag lever ett liv som matchar åldern på papperet. Alltså då menar jag matchar i den meningen att mitt liv ter sig tämligen konventionellt ur ett perspektiv där min ålder finns med i bilden. Vid 32 levde jag ett liv som var tämligen konventionellt för en 23-åring, vid 23 levde jag ett liv som var tämligen konventionellt för en 40-åring, osv. Jag har med andra ord aldrig varit riktigt i fas med konventionerna, tills nu.

När jag nu i min begynnande medelålder ägnar större delen av min fritid åt att ta hand om hus och familj, och däremellan i små anfall av lätt hybris hänger mig åt musikaliska äventyr i en genre som närmast kan kallas gubbrock, så framstår jag i den utomståendes ögon som just precis det jag är: en 38-årig konventionell man. Jo just det, jag engagerar mig i skolan också. För det tycker jag är viktigt. Däremot tycker jag inte längre att det är viktigt att se cool ut i en bar, och det kan väl ligga en lagom dos självinsikt bakom en sådan kovändning. Jag ser inte cool ut i en bar för jag är en 38-årig konventionell man. Thus, let it slide man.

Grejen är ju den va, som en gammal polare brukar inleda varje gång han vill förmedla en åsikt, att jag är helt och hållet nöjd med denna situation. Jag är nöjd och glad för vet du vad, jag är fri. FRI! Jomen så här är det, jag har äntligen lyckats nå till en punkt där jag inte längre bryr mig så in i h-e om vad andra ska tycka och tro. För så har det varit hela mitt liv, jag har brytt mig alldeles för mycket, och min reaktion har varit att bli motvalls.

Jag har varit slav under Jante hela mitt liv, och samtidigt försökt besegra den jäveln. En fånge i kampen. Men jag har tagit i för mycket, tagit i så jag kräkts. Jag har försökt intala mig själv att jag är en utomjording, en varelse som inte kan följa den endaste lilla konvention för då dör han. En långsam och kvävande död, ett socialt stryptag. Och det har varit ett jobbigt liv, ett bändande och vridande och vändande. Ett liv ständigt levt med en tankevända för mycket.

Jag har analyserat en omvärlds syn på mig och försökt förstå hur jag inte ska vara för att slippa passa in, och det hela har bara blivit krystat. En felaktigt utförd kamp mot Jante, med fel vapen mot fel fiende. För samtidigt som jag försökt vända ryggen mot allt som kan tänkas vara normalt så har jag i själva verket, i min innersta själ, varit mer normal än jag själv kunnat erkänna. Min trotsålder har pågått i över trettio år, för jag har trott att det är så en fri människa ska vara. Så istället för att fanimej bejaka den jag är, göra det jag tycker är roligt och intressant, har jag blivit slav under en föreställning om vem jag skulle vilja vara. Något slags ideal, en 2000-talets übermensch. Den som går obefläckad genom trender och dagsländor, den som ser verkligheten i vitögat, den som alltid är steget före alla andra och tror sig ha låst fast Jante i en arm- och huvudkoppling. Fuck that shit, jag har haft fel. Hela mitt liv har jag haft fel.

Det finns en speciell sorts egoism förknippad med att ständigt oroa sig över vad andra ska tycka om en, men jag tänker inte längre tillhöra den skaran egoister.

Så det jag säger till dig nu är att jag känner mig fri. Fri från mina inre röster som alltid tvingat mig att betrakta mig själv genom andras ögon. Fri från den extra tankevändan som alltid satt käppar i hjulen. Fri från kampen mot den evige fienden som aldrig fanns. Don Quijote, jag har levt ditt liv och det sög åsneballe. Frihet är inte en kamp mot någonting, det är en kamp för någonting. Och jag kämpar nu för min rätt att leva mitt liv i den oas av kärlek som familjens sköte erbjuder. Ett liv i stillhet, med en konventionell yta under vilken mitt rätta jag tillhör mig och ingen annan. Om det är så jag vill ha det så är det så jag ska ha det. Och det har aldrig varit du eller någon annan där ute som tyckt annorlunda, det har bara varit jag.