En kollega som arbetar på ett annat kontor, vi ska låta honom vara anonym, förfäras just nu över ny information som läckt ut. Det visar sig att alla (i princip) ligger med alla på kontoret där han jobbar, och eftersom han själv är ganska (det får jag nog påstå) naiv och godtrogen till naturen så har dessa ormgropar passerat honom helt obemärkt. Ända tills han hamnade bredvid en förfriskad kollega på en fest härom veckan, och den kollegan avslöjade både det ena och det andra där på fyllan. Där är vi nu. De som ligger med varandra är förstås också gifta med någon annan, har två små barn med någon annan, osv.
Det här jävla pippandet på kontoret, vad tycker vi om det? Man kunde ju kanske låta dem hålla på, om det inte vore för att deras spindelväv av lögner och intriger alltid, förr eller senare, drabbar en själv. Så fort du får veta något så är du indragen, och jag har fan aldrig bett om att få veta något men här sitter jag ändå och måste hålla tand för tunga i vissa situationer. Nu när jag vet.
Som singel hade jag en grundregel: aldrig kollegor och aldrig grannar. Det kan ju låta löjligt och lite kärlekslöst, som att man bara vill pippa och därför bör göra det med minsta möjliga risk involverad. Men det var ju så det var, jag ville bara pippa, och jag var vänlig nog att inte blanda in gifta människor i min hobby. Och ville jag hitta kärleken (vilket jag faktiskt ville efter några år) så visste jag, oh så jag visste det, att inte fan fanns den på kontoret iaf. Men de här små liven är lustiga, ty de pippar allt som rör sig på armlängds avstånd och tror att de är kära i ett par veckor, vilket vittnar om en särdeles låg.. vad ska jag kalla det.. kärleksintelligens kanske? Sen sitter de där och är inte alls kära längre, fast det fattas något ändå, men familjen är i spillror, och mamma måste få ta hand om sig själv nu och pappa har slutat vara kär i mamma förstår du. Nåja, moralfrågan lämnar jag åt andra, själv är jag trogen som en hund och det räcker för mig. Men en sak kan jag säga, att vara otrogen med någon på jobbet i ett års tid är fullkomligt patetiskt. Jag hoppas du läser det här du som gjorde det. Du är patetisk, fattar du det?
Jag är bara glad att jag.. ehum.. rasat av mig under nio år som singel, att jag inte är en av dessa fantasilösa människor som inte ens orkar leta utanför sin arbetsplats när dom bestämt sig för att vara otrogna. För det tror jag att man gör, man bestämmer sig. Man letar upp en gräns från vilken det inte finns någon återvändo, och sen går man över den. Och det finns väl säkert en hel drös olika anledningar till det, ni som har erfarenhet i ämnet kan säkert upplysa mig. Jag känner mig bara som en högkristen tant från Gnosjö när jag betraktar mina kåta kollegor lite på avstånd. Vad hände egentligen? När blev ni okontrollerade djur? Är det verkligen så jobbigt att vara gift att det alltid, förr eller senare, slutar med neddragna byxor i ett pärmförråd på jobbet?
8 kommentarer:
Så jävla bra skrivet! Visst blir man trött på folk?? ...och man vill eg.inte veta!
Så vad gör man; berättar för den "där hemma" som inget vet och "förstör" eller står där när allt kommit fram och får höra; "varför sa du inget när du visste - svikare....å´ du ska vara min vän"!???
Hare bäst! Haneleh.blogg.se
Haneleh: Tack! Det finns alltid en risk att man framstår som moralens självutnämnde väktare när man skriver om sånt här, men jag lägger mig faktiskt inte i vad dom för med varandra, det är när lögnerna förgiftar hela omgivningen som jag blir arg. Som sagt, det verkar vara jobbigt att vara gift.
Ja, det är ju jag som är den anonyme kollegan i texten och därför under stigande förvåning fick information om dessa eccesser. Jag tycker, i det här fallet, att det är ganska klädsamt att vara "naiv och godtrogen till naturen". Det är väl de små stegen som placerat de här personerna över avgrunden litet snabbare än de anat. Jag väjer dock icke moralfrågan, det är lika bra att säga som det är: De är samtliga dömda!! (i varje fall i mitt schartauanska hjärta). Ja, sån är jag. Jag är så trött på märkliga navelskådande grönare-gräsmatta diskussioner på småtimmarna. Väx upp för fan. Det är dessutom lättare att vara fundamentalist och se det von oben.
Min vän i viken: Det är alltid lättare att vara fundamentalist, i alla sammanhang. Jag är också förbannat trött på detta satans kåtfålåsande, såklart, vad hände med kärleken? Men att döma ut moralstraff är inte min stil, jag nöjer mig med att förklara fenomenet som "missriktad energi".
Vad göra om förhållandet är "dött" men någonstans kanske man hoppas att striden lägger sig. Om detta pågått ett längre tag är det inte helt omöjligt att falla för frestelsen hos någon kollega. Dock inte särskilt bra och jag inser att baksmällan är fruktansvärt mycket jobbigare än om man skitit i det. Jag tror det kan vara mänskligt när man tvivlar på sitt förhållande men ändå inte är helt 100 på att man kan lämna det, pga barn t.ex. Visst är det fel, men har man det skitbra hemma så skulle det aldrig hända.
Anonym: Om ditt förhållande inte fungerar, om du tvivlar, så finns det två vägar att gå: antingen försöker man rädda relationen eller så ger man upp. Det tredje alternativet, att ligga med någon annan på regelbunden basis i ett års tid, är vad jag kallar missriktad energi. Att gå och tvivla så länge och samtidigt vara otrogen, vem vid sina sinnens fulla bruk vill plåga sig själv på det sättet? Jag har faktiskt ingen förståelse alls för folk som beter sig så, och då har jag ändå separerat själv, med barn och allt.
Jag fattar inte otrohet. Tanken är mig lika främmande som att råna en bank. Det är liksom en omöjlig företeelse för min personliga del. (Om man nu med otrohet menar att gå i säng. Otrohet i fantasin bryr jag mig inte om.) Men samtidigt så förstår jag ju att det måste vara mycket mänskligt - det är en relativt vanlig företeelse och då kan jag heller inte sitta här och "döma" - så jag resonerar väl ungefär som du. Det är mig främmande men intet mänskligt ska ju vara oss främmande... så.
Ia: Jo, jag håller förstås med.
Skicka en kommentar