Imorse stod vi där igen, jag och äldsta sönerna, och skulle för tusende gången eller så säga hejdå och inte ses på en vecka. Jag kramade om dem, som jag alltid gör, och fick gensvar, som jag alltid får. Trots att de snart fyller fjorton så kramar de mig. Jag sa ”Tack för ännu en trevlig vecka” och sonen A svarade ”Som alltid”. Jag vet inte om någon där ute förstår hur mycket dessa två ord betyder för mig.
Som alltid
Men om någon undrar så betyder de allt, precis allt.
PS.
Johnny skriver fint och klokt om det här, läs honom.
2 kommentarer:
Fyfaan va sorgligt. Är mitt uppe i valet o kvalet om vi ska skilja oss eller inte. Men att bara träffa vår son 6 månader om året istället för 12 gör det hela fruktansvärt svårt. Förstår nu helt plötsligt varför många stannar kvar i dåliga relationer. Men samtidigt verkar ni klara av det hela bra.
anonym: Jag tänker förstås inte tala om för dig vad du ska göra, men jag tror absolut att det sämsta alternativet är att stanna kvar i en dålig relation "för barnens skull". Längre fram i livet kan detta få ödesdigra konsekvenser, inte minst för din son. Exakt hur dåligt din relation är kan förstås bara du svara på, kanske går det att rädda.. vad vet jag. Vi, dvs jag, mitt ex och våra barn, har klarat av det väldigt bra, men det krävs två vuxna människor som inte kastar skit på varandra för att det hela ska få en rimlig chans att lyckas. Jag har sett så många exempel på idioter som pajar allting, så vad du än gör.. var inte en idiot. Sätt alltid barnen i första rummet, själv är du endast en liten obetydlig myra i sammanhanget. Där nånstans, om du kan ta in den sinnesbilden, börjar du förstå vad det handlar om.
Skicka en kommentar