Mitt på blanka eftermiddagen, under arbetstid, blir jag uppringd av en lärare som vill prata om att sonen A varit stökig på en lärarlös lektion. Utan att ställa den obligatoriska kontrollfrågan ”Har du tid fem minuter?” eller på något sätt stämma av att jag är tillgänglig för denna diskussion stövlar hon in och sätter igång med det vanliga vevandet: ”Det började med att han inte ville ta av sig kepsen”. Alltid denna jävla keps. Sen påstod läraren att sonen A möjligen har en del kvar att lära när det kommer till social kompetens, vilket åtminstone jag har en viss förståelse för. Killen är trots allt bara tretton år, han är inte vuxen. Men vad säger man om den sociala kompetensen hos läraren som ringer mig på arbetstid och bara förutsätter att jag inte har något annat för mig än att prata med henne? Jag ville säga något om det men besinnade mig. Jag tänkte den större tanken, ”denna strid gagnar inte min son”.
Tillbaka till kepsen. Sörbyskolan har valt att applicera denna klädkodex på ett synnerligen ointelligent sätt, då varje lärare ”bestämmer över sitt klassrum”.
Man kan lätt se framför sig den lärarkonferens där punkt tre på dagordningen löd ”Keps inomhus”, och den påföljande debatten som ledde fram till den horribla kompromissen. De gamla uvarna som vägrade vika en tum, och de yngre lärarna som därför blev irriterade och i sin tur vägrade ställa sig bakom en regel som de aldrig, djupt i sina pedagogiska hjärtan, kan svära trohet till. Note to lärarkollegiet: Ni måste ALLA stå bakom en regel, annars kommer det aldrig någonsin att fungera! ALLA utom NI förstår detta!
För sonen A betyder detta i praktiken att han får ha keps på sig inomhus på alla lektioner utom svenskan, gymnastiken samt i matsalen och aulan. Keps av, keps på, keps av, keps av, keps på. Hans tvillingbror, sonen E, går i en parallellklass och har haft mindre tur med kepsliberalismen. Där är förhållandet snarare tvärtom, ett fåtal lärare accepterar huvudbonaden medan majoriteten skyr den som pesten. Naturligtvis pratar mina söner om livets vedermödor med varandra, och sonen E kommer alltid fram till att brorsan har det ”så jävla glassigt” (enbart baserat på kepsorättvisan). Jag nöjer mig med att konstatera regelverkets olidliga dumhet, vilket jag också har framfört till rektorn.
Så till lite avslöjande statistik. Sönerna har snart gått ett år i högstadiet och under detta år har jag blivit uppringd av lärare ungefär 12-15 gånger. Jag har inte fört bok över samtalen men där någonstans ligger det. Lärarna ringer när det har varit ”stök”, och ger då andrahandsinformation till mig som sedan förväntas reda ut detta med sonen ifråga. Redan där bryter man mot konflikthanteringens gyllene regel: det går aldrig att ge indirekt kritik, jag kan aldrig agera på andrahandsinformation. Om sonen ifråga har något att invända mot historiebeskrivningen, vilket han allt som oftast har, så står jag där som ett fån mellan två hötappar. Det funkar bara inte, dessa samtal är i princip helt värdelösa. Men pedagogerna verkar fortfarande tro att detta är en framkomlig väg. Min andra statistiska reflektion är följande: i 90 procent av fallen när läraren ringer får jag höra ”det började med att han inte ville ta av sig kepsen”, vilket får mig att tänka på den idiotiskt applicerade klädkodexen igen.
Jag tänker tanken, och igår uttalade jag den också. Jag sa ”Hur vore det om ni någon gång undvek kepsstriden, bara för att se vad som händer liksom, är kepsen verkligen värd allt detta tjafs, varför inte bara låta killen vara så länge han jobbar som han ska?” Då fick jag mig till livs en stengammal pedagogs syn på den så kallade verkligheten i form av en lektion. ”Jo förstår du” säger pedagogen, ”det finns många barn där ute som inte har samma stöd hemifrån som andra, som inte får hjälp med att lära sig skilja rätt från fel”. ”Jaha” säger jag, ”och att bära keps inomhus är alltså fel?” (bär i åtanke att jag är lite sur på tanten som ringt och stört mig utan att fråga om det är okej.) ”Ja” kontrar tanten, ”det barnen måste förstå är att många arbetsplatser där ute inte tolererar såna huvudbonader, barnen kommer aldrig att få jobb så länge dom ser ut så”.
Och jag tänker i mitt stilla sinne att barnen inte ska HA jobb, barnen är för fan TRETTON BAST och ska plugga åtminstone fem år till, kanske åtta eller nio om dom fortsätter på en akademisk bana vilket jag när vissa förhoppningar om. Sen tänker jag på min arbetsplats. Hur ser folk ut där jag jobbar? Vänta nu.. där sitter en kille med toppluva på sig, där är en annan med stora blaffiga hörlurar och en tredje med en sådan där förhatlig keps. Och detta är faktiskt vuxna människor! Så okej, det finns arbetsplatser som tillämpar klädkodex, men visa mig en enda arbetsplats som applicerar regeln olika beroende på vilken chef som råkar vara på plats och jag ska äta upp min keps. Så snälla tant, snälla snälla tant, låt killen vara ifred med sin keps så länge han gör det han ska. Du är vad du gör, inte vad du bär. Herregud, lever vi på 50-talet eller?! Old man says you are what you wear.
Sen vaknar jag till liv från min kursiva tankevärld och inser att den här tanten, hon kommer inte att förstå vad jag pratar om. Så jag gör som jag brukar, jag säger ”jag ska snacka med honom” och tackar för samtalet, kastar en död tingest (ett sudd, en penna, en snusdosa) mot närmsta vägg och förbannar, faktiskt i just detta fall, LAS. Skicka hem dom här gamla uvarna nu en gång för alla, när ni ändå varslar till höger och vänster, och låt dom pedagoger som fortfarande har en rimlig chans till verklighetsanknytning fortsätta sitt gedigna arbete. Istället för att tjafsa om kepsar eller baggy pants eller något annat som ni bara inte kan tolerera så borde ni ta mig fan göra ert yttersta för att eleverna ska trivas i skolan. Det är tråkigt nog att sitta där och läsa om stalagmiter och döda kungar utan att behöva se ut som en liten kamrer. Så gå hem och påta i trädgården nu tant, och låt dom yngre ta över. Och du rektorn, du och jag ska ha ett nytt snack om kepsregler.
PS.
Till alla Björklund-fantaster där ute som vill införa klädregler och betyg i ordning och uppförande vill jag bara säga att mina söner uppvisar bäst resultat i dom ämnen där keps är tillåtet. I rest my case.
18 kommentarer:
Herregud, själv var jag ju hiphopare i den åldern och gick igenom halva högstadiet i keps utan att stöta på patrull en enda gång - vad jag kan minnas. Och det här var 88-91.
Gävle - tjugo år efter sin tid. Som om det vore en nyhet..
David: Det blåser nya högervindar i Sverige, gå till vilken högstadieskola som helst i 08-regionen och jag tror du hittar samma fenomen.
Har tänkt mycket på inlägget under dagen och har en del tankar kring detta, får återkomma ikväll eller imorgon med en kommentar eller ett eget inlägg i frågan.
David: Det känns bra att jag väckt tankar hos dig, ser fram emot fortsättningen.
Har ett ännu mer fantastiskt exempel på "kepsandet". I sonens skola fick elevrådet följa med på en lärarkonferens där bland annat nya "ordningsregler" skulle hanteras.
Represnetanterna i elverådet (bla min son) hade gjort ett riktigt imponerande förjobb och verkligen varit runt och diskuterat i alla klasser innan. Ofta i flera vändor för att få med sig elevernas vilja och synpunkter.
Som väntat kom eleverna själva fram med bra förslag på vad som borde gälla på en skola och vad som skulle kunna ske om maninte följde de gemensamma reglerna. Ett krav hade de dock unisont med sig från eleverna - "Sluta tjata om kepsar!"
Vad tror du händer under konferensen? - Jo, lärarna körde över eleverna och skrev in kepsförbudet i ordningsreglerna. Snacka om att det blev en principsak sedan. Gissa hur många elever som tog på sig kepsarna, även bland de som normalit inte använt dem.
Hur fan kan man välja sina strider så? Tänk om jag som förälder inte kunde sålla vilka strider som är värda att ta och vad som bara är onödigt tjats och maktdemonstration.
Ullis: Tack för det lysande exemplet! Jag fattar fan inte varför dom hänger upp sig på kepsarna hela tiden, man börjar ju misstänka att det ligger något annat bakom. Något djupare, som typ en maktdemonstraion. Jag ska fan ta upp det här i skolrådet en gång för alla, och jag ska börja mitt anförande med "Hallå.. det är 2008 nu!"
Av någon anledning känner jag mig helt grötig i skallen idag, får ta och förklara ärmare om vad jag tänkt kring det här inlägget när vi möts över en öl nästa gång.
Men några stödmeningar bjuder jag på.
- Regler kring hur elever ska vara klädda i skolan är självklart fel. Ska smink på killar vara förbjudet, piercing, tuppkam?
- Vad kan lärarna ge dig utom andrahandsinformation? Ska de strunta i att ge dig sån information, det kan väl knappast vara bra det heller?
- Då jag själv var en något stökig elev i grundskolan kan jag bara säga att jag ibland kan önska att min morsa faktiskt tagit det lärarna sa på lite större allvar. Jag hade verkligen inga höjdarlärare, och ofta var de orättvisa och onyanserade i sin kritik, men det fanns trots allt korn av sanning där, korn det var fel att bara negligera.
David: Det lärarna kan och absolut bör göra är att 1) Försöka reda ut konflikten på plats, 2) informera mig om vad som hänt och vad man kom fram till.
Det är en avsevärd skillnad mellan detta förfarande och det som man använder idag, dvs förväntar sig att jag ska reda ut en konflikt som jag inte har den blekaste aning om. Om konflikten inte kan redas ut på plats så föreslår jag att man kallar till ett trepartsmöte, där båda parter får förklara sin syn på saken inför mig. Det är faktiskt inte så svårt när man tänker efter, hur skulle du själv vilja lösa en konflikt? Vill du att någon annan, någon som inte ens var där, ska tala om för dig att du gjorde fel? Hur mycket förtroende skulle du känna för den personen? Vad det handlar om är att mitt förtroende som förälder, så som jag vill bygga upp det, hela tiden naggas i kanten när jag får ta diskussioner med mina söner som dom jävligt enkelt kan slå hål på. Jag lämnas i en tight spot min vän, och där vill man inte befinna sig. förstår du nu vad jag menar?
Alltså, jag är ju inte insatt i er situation, men så mycket har jag ju förstått av vad du skrivit tidigare att någon av dina söner är rätt allmänt stökig i skolan - precis som jag själv var. Då tror jag inte lösningen är att sätta sig ner och diskutera enskilda händelser, utan snarare att försöka greppa helheten, att någonting är fel. Det kan man göra utan att peka ut syndabockar och sätta etiketter på folk, vilket minskar risken för att sätta någon i en situation där han hela tiden måste försvara sig, sånt skapar ju som bekant bara större avstånd.
Som David påpekat är ju all info från skolan andrahandsinfo. Att som förälder ta avstånd från sådan är att abdikera från allt ansvar för sina barn när man inte själv har dem under uppsikt. Själv (är dock inte förälder) tänker jag på Rödeby och Kungsholmen mm och föreställer mig att det är önskvärt att föräldrar reagerar tidigt och tydligt när deras barn beter sig oacceptabelt. Sen håller jag helt med dig om att kepsbärande inomhus inte hör till oacceptabelt beteende. Inkonsekvensen i tillämpningen verkar också olycklig. Men trots allt är det lärarens ord som gäller i skolan och klassrummet, och hur svårt kan det vara att ta av sig kepsen under en lektion? Har svårt att se det som en integritetskränkning. Du skriver att det inte hade gagnat din son att säga ifrån på telefon. Gagnar det här blogginlägget honom mer? Om han nu har disciplinproblem i övrigt så kanske det inte underlättar att du talar om att man bara behöver göra som läraren säger ibland.
David: Situationen är ungefär trehundra procent bättre nu än för två år sedan. Den sonen det då handlade om var E, och han har mognat ordentligt och håller sig allt som oftast utanför trubbel. I det stora hela är det ingen ko på isen, det vi pratar om här är smågrejer som förstoras upp, mycket pga fåniga klädregler som ingen egentligen kan försvara på ett vettigt sätt. Mina söner är inte dummare än att dom hittar dessa weak spots, dom vet så jävla väl att jag har svårt att försvara kepsregeln eftersom vi inte har den hemma. Skolan ska inte ha regler som bara existerar där och ingen annanstans, dom måste hänga med i utvecklingen. för övrigt håller jag helt med dig, att diskutera enskilda händelser är inte en lösning om diagnosen lyder "allmänt stökig i skolan", men så är inte längre fallet. Däremot kan det vara nödvändigt, om inte annat så för att lära killen hur man reder ut konflikter, att sätta sig ner och ta ett snack om det som hände.
Anna: Du får ursäkta, men går det att missförstå mig mer än du gjort här? Var skriver jag att jag vill ta avstånd från skolans information? Jag sitter i skolrådet, jag pratar med andra föräldrar och lärare betydligt mer än genomssnittsföräldern törs jag påstå. Jag motsätter mig lärarnas förväntan att jag ska lösa deras konflikter åt dom, men det är en helt annan sak.
Var skriver jag att man bara behöver göra som läraren säger ibland? Jag säger att om man ska ha en regel så måste alla stå bakom den, annars blir den tandlös. Jag frågade också läraren vad hon tror kunde hända om hon en gång struntade i kepstjafset, men jag har aldrig uppmanat mina söner att inte lyda sina lärare, tvärtom. Jag anser det vara mycket viktigt att lärare och föräldrar håller en gemensam linje gentemot barnen, men jag måste kunna ifrågasätta regler med en lärare om jag tycker dom är felaktiga. Hur ska jag annars göra tycker du?
Jag råder dig att läsa igenom texten en gång till, det du påstår står där kan jag inte hitta.
Sorry, det var inte illa ment, jag är bara glad om jag missförstod dig. Fast i ärlighetens namn känner jag inte igen din beskrivning av min text heller, så vi talar nog förbi varann :)
Lycka till!
Anna: Okej. Förlåt att jag brusade upp, jag gör lätt det när det kommer till skolfrågorna. Men du skrev faktiskt så här:
"Som David påpekat är ju all info från skolan andrahandsinfo. Att som förälder ta avstånd från sådan är att abdikera från allt ansvar för sina barn när man inte själv har dem under uppsikt."
Och:
"Om han nu har disciplinproblem i övrigt så kanske det inte underlättar att du talar om att man bara behöver göra som läraren säger ibland."
Och var lite mer försiktig är du snäll, för han har faktiskt inte "disciplinproblem i övrigt", det är min son du pratar om.
"
Lysande Matte, skolpedagoger har ofta väldigt lite av pedagog i sig.
Johnny: Tack!
Såga inte sveriges lärarkår för kepsfrågan. Det är alltid de gamla mupparna som bråkar om det. Jag har ibland keps på mig i skolan bara för att jävlas... och jag är lärare.
Anonym: Det är precis det jag inte gör, jag sågar bara de gamla mupparna som jag tycker ska ta ut pensionen i förtid och låta de yngre lärarna ta över.
PS. Bra där med kepsen!
Skicka en kommentar