Mustasch - Down in black

Förr i tiden, när jag var ung, fylldes etern av arga män som skrek ut sina protester i sånger med hårda arrangemang. Hårdrocken fanns på riktigt, och den betydde något. Idag, endast gudarna vet varför, är hårdrocken uppdelad i en massa obegripliga subgenrer och får allt som oftast husera i mörka källare befolkade av skygga människor. Det är väl iofs inte fel att det finns en undergroundscen för nischade nitbälten, men den hårdrock som ändå har lyckats ta sig ovan marknivå har sällan varit något att yvas över. Du kan typen va, finniga fantasy-eskapister ute efter revansch på idrottskillarna som mobbade dem i plugget. Revansch har jag inget emot, den drivkraften har bringat mycket gott till vår värld, men jag är inte ett jävla skit intresserad av de sagoväsen, en gång nedklottrade i matteboken i åttan, som nu pryder t ex Hammerfalls plattor. Jag menar, vad är det här för människor egentligen? Bor de kvar i sina pojkrum fortfarande? Hur kan jag ens börja hitta ett förtroende för en så pass infantil människa som man måste vara om man ligger bakom låttitlar som ”The dragon lies bleeding” eller ”Templars of steel”?

Men se, det finns ändå ljus i mörkret, och jag tror det ljuset tändes då för några år sedan när helt plötsligt ett blytungt band från Götet lyckades slå sig in på topplistorna. Ja, jag pratar om Mustasch, och jag pratar om ”Down in black” från plattan ”Above all” som kom 2002 och slog ner som en bomb.. åtminstone i mitt huvud. Ja du hör ju själv att de musikaliska influenserna har tagit ett hälsosamt kliv förbi åttiotalets plastiga prestationsmetall och istället hamnat i knäet hos farbröderna i Black Sabbath. Det här är hårdrock som inte förolämpar mitt intellekt, utan att för den sakens skull vara det minsta pretentiös. Den är inte heller så hårt nischad att jag behöver en manual vid min sida för att ens kunna avgöra om den följer reglerna och därför, och endast då, kan godkännas som äkta vara. Det här är äkta vara, och det är den bästa svenska hårdrock som producerats på årtionden. Att Ralf Gyllenhammar dessutom har lyckats få in sin depressiva och blytunga hårdrock på topplistorna, låt vara sporadiskt men ändå, är att betrakta som ett konststycke. Sen kan man hävda att bandet är ojämnt och ibland spottar ur sig rent bedrövliga låtar, vilket jag till viss del kan hålla med om, men låtar som ”Down in black”, ”Teenage pacifier” och ”Double nature” väger ändå upp en hel del skit.

Texterna handlar inte heller om påhittade drakar och hjältar, vi snackar inte om finniga fjortisars verklighetsflykt här (wow.. ett svärd!) Nej det är istället den mörkaste socialrealism man kan tänka sig som herr Gyllenhammar vräker ur sig med den mest briljanta ångestklang jag hört sedan Ozzy försvann in i dimmorna någon gång i mitten av 70-talet. Och att hans röst påminner om Ian Astbury i The Cult gör faktiskt inte saken ett dugg sämre. I texterna beskrivs ofta ett utanförskap men inte på det där patetiska tyck-synd-om-mig-sättet som blivit så irriterande förutsägbart hos diverse unga män och kvinnor med blek hy och svärtade ögon. Hos Mustasch hittar vi istället destruktivitet när den är som bäst. Den destruktivitet som vill ritualslakta alla idioter som kommer i dess väg och sedan dansa på deras gravar, den kaxiga sorten. Ralf var nog inte mobbad i skolan, han var nog den som mobbade. Och han lider av det, han har dåligt samvete för det, men han klarar inte av att ta sig ur den onda cirkeln. Och tack gode Gud för det, annars hade vi troligen aldrig fått höra den fantastiska musiken som fötts ur hans ångest.