My hometown

Varje gång jag går ut i min egen hemstad så faller jag tillbaka i ett beteende som inte alls klär mig. Igår hände det igen. Det är egentligen inte så mycket ett beteende, mer en inbillning. Jag går t ex förbi ett bord med fyra tjejer på vägen till uteserveringens bar och börjar plötsligt bli väldigt medveten om hur jag går, hur mitt hår ser ut, om de tittar. Såna grejer. De skrattar, skrattar de åt mig? Jag blir osäker, helt i onödan, för jag skiter väl i vad ett gäng lokala småbrudar tycker om mig, men ändå inte, tydligen. Jag tycker att jag är patetisk och blir ännu mer osäker. Trodde jag hade kommit förbi det där stadiet, men tvingas istället under några sekunder att omvärdera hela min tillvaro på stående fot med tre öl i kroppen. Jag pratar med mig själv i baren, säger åt mig själv att skärpa mig, att det är den här jävla miljön som ställer till det. Du har raglat omkring här så jävla många gånger förut, i mer eller mindre desperat jakt på kvinnlig uppmärksamhet, att miljön har blivit förorenad. Så säger jag till mig själv. Du kan inte tänka klart din jävel, du måste fokusera istället. Ta nu de här tre ölen och gå tillbaka till bordet där dina polare sitter och fokusera på samtalet. Det är ju skitkul det här att vi ska fortsätta med bandet, finns ju massor att snacka om. Det är bara en massa bråte som sitter på den här uteserveringen, mänsklig drivved som blivit kvar på stranden. Du har gått vidare, du behöver inte deras uppmärksamhet längre. Men den här jävla miljön, det är som att trycka på en knapp och bilderna från tio år tillbaka flimrar förbi. Den sorgligaste historien om mitt liv har utspelats här, och därför kan jag aldrig ha riktigt roligt när jag går ut i min egen hemstad.