Yrken jag inte ska byta till, del 1

Om man som jag är idrottsförälder kan det hända att man får prova på en del oväntade yrken, det ingår i det ”ideella åtagandet” har jag fått lära mig. I helgen har jag således provat på att vara roddare, vilket min långdistanslöparkropp inte fann speciellt lämpligt men det gick iaf vägen utan större missöden. Man kunde ju hoppas att roddandet skulle ske mot en glamourös bakgrund, typ ett jäkligt schysst band vars gitarrist man kunde få häng på ett par minuter och få lite sköna tips av, men det guldet blev snabbt till sand när jag insåg vilket kringresande sällskap som skulle få förmånen att nyttja min underutvecklade muskulatur: Sound of music! (the horror.. the horror..)

Jag infann mig på utsatt tid klockan 22.00 och lyckades, tyvärr, få en glimt av le grand finale: Tommy ”lilltummen” Nilsson, Pernilla ”uppåttjack” Wahlgren, ett gäng ungar samt några nunnor i full färd med att sjunga vettet ur 2500 gävlebor. Jag kunde direkt se att natten skulle bli lång, scenen var väl tilltagen och dekoren såg tung ut. De två gigantiska storbildsskärmarna gjorde också sitt till för att sänka mitt humör. När ensemblen ylat klart och hyllats som seden kräver begav jag mig backstage och fick genast en tejpremsa med texten ”loader” på ryggen. En halvpackad kille med småländsk brytning talade om för mig att jag tillhörde det gula laget, sen var det bara att sätta igång.

Kvällen började ganska mjukt med att plocka ihop stolar, och jag tänkte att det här kan man ju leva med. Men sen fick en tvåmetersnorrlänning med hästsvans tag på mig och då var det slut på friden. Han var nämligen flakchef på en av de fem långtradare som skulle packas, och han var en stor anhängare av tempo furioso skulle det visa sig. Naturligtvis blev jag hopparad med min fysiska motsats, en ung och vältränad kille som såg ut att kunna ta tre av mig i bänkpress. Jag försökte få killen att lugna ner sig under kvällens lopp genom att föreslå rast på stället vila i skrymslen där flakchefen inte skulle kunna hitta oss, men det var fruktlöst. Killen tyckte det var jätteroligt att springa omkring som en galning och bära på svintunga grejer, och att ljudteknikerna satt strax bredvid och drack öl och limmade på tjejerna i sminket verkade inte heller bekomma honom. Jag däremot, gammal och bitter som jag är, kunde inte låta bli att väsa ”svinpäls” åt en snajdig öldrickande ungtupp när jag för femtiosjätte gången gick förbi honom med något alldeles för tungt i famnen. Jag är inte byggd för att slava, varken fysiskt eller mentalt. Jag är byggd för att slavdriva.

Det galna springandet och bärandet på svintunga grejer fortlöpte fram till ungefär 01.30, därefter satte jag mig helt sonika ner och gav upp. ”Jag har bråck i hela kroppen, låt dom unga och friska ta det här i mål nu!” skrek jag åt en annan flakchef, lika norrländsk som den förste men med toppluva istället för hästsvans. Om jag vid det laget hade ett uns av pondus kvar i mig eller om killen lät det glida av någon annan anledning ska jag låta vara osagt, men jag bar iaf inget mer efter det.

Dagen efter ömmade min stackars kropp så till den milda grad att fick problem med att lyfta kaffekoppen, varpå två slutsatser formulerades och förmedlades till den samlade familjeskaran (just då endast lille Olle). Första slutsatsen: min respekt för kroppsarbetare världen över är nu ännu större än tidigare. Andra slutsatsen: fy fan vilka jävla skitjobb det finns (och den givna parentesen, ”man har det rätt bra ändå”).