Kina är bäst, ingen protest

Även om jag njuter i fulla drag av det underbara spektakel som ett sommar-OS innebär så kan jag inte låta bli att ibland reflektera över den politiska backdropen, den som det faktiskt fortfarande står ”Diktatur” på.

Och när jag gör det så tänker jag att bland alla dessa hundratusentals åskådare, alla journalister, idrottsmän och funktionärer, har jag inte sett en enda tillstymmelse till ens en halv sekunds protest mot regimen. Det är som att samtliga inblandade har skrivit under ett kontrakt som säger att det är förbjudet att prata politik under spelens gång. Ett sådant kontrakt är inte alls en långsökt teori, det skulle mycket väl kunna vara sanning (det ligger liksom i en diktaturs natur att sätta munkavle på folket). Det som däremot förvånar, i mycket negativ mening, är att samtliga verkar ha bestämt sig för att lyda ett sådant kontrakt. Inklusive journalisterna.

Det som skulle kunna vara en fantastisk möjlighet att belysa de missförhållanden som råder i landet, nu när allt ljus är riktat mot Kina, har istället blivit en enda stor gigantisk ursäkt för att titta åt ett annat håll. Stör inte den fina idrotten med politiskt tjafs, det där tar vi sen.

Frånvaron av protester kan tolkas på ett av två sätt, beroende på vilken skrud du väljer att klä den kommande frihetsrörelsen i. Marknadsliberalen, han som tror att ett ekonomiskt system (kapitalism) ska frigöra det kinesiska folket, har ungefär följande tolkning: det kinesiska folket lärde sig läxan 1989, då demonstrationer för ökad demokrati brutalt slogs ner av regimen på Himmelska fridens torg (och när jag säger ”brutalt” så menar jag inte att någon fick en batong i huvudet och började blöda, jag menar massaker med tusentals döda, men den exakta siffran är svår att fastställa då regimen inte gärna släpper ifrån sig den typen av information.) Den läxan man lärde sig, menar t ex den kunnige men ibland förvirrade superbloggaren Blogge Bloggelito, var att folklig protest inte var rätt väg att gå. Istället ska systemet söndras inifrån med hjälp av ökad handel och sådana evenemang som OS. Sakta men säkert, menar Blogge, kommer omvärldens ökade krav på schyssta regler i Kina att leda till en fredlig demokratiseringsprocess. Exakt hur lång tid detta kommer att ta kan förstås ingen svara på, men med tanke på att Kina redan har haft marknadsekonomi i drygt trettio år utan att detta har resulterat i ökad demokrati så lär vi få vänta ett bra tag. Som Blogge själv säger, ”Man kan tro att trettio år är en lång tid men det är det inte”. Så hur lång tid är ”lång tid” undrar man, femhundra år kanske?

Den andra tolkningen, den som socialisten nog är mer böjd att hålla med om, lyder snarare ungefär så här: regimens beslut att med övervåld slå ner det gryende upproret på Himmelska fridens torg 1989 har verkligen fått avsedd effekt (kapitalistens ordval att folket ”lärde sig en läxa” byts här ut mot ”jagades tillbaka ner i hålet och har förblivit kuvat sedan dess”). Det, i regimens ögon, lysande resultatet av den blodiga massakern kan vi se idag när ett helt jäkla OS kan arrangeras i en diktatur utan att den minsta protest hörs. Den kinesiska regimen har inte bara kuvat sitt folk, den verkar också ha kuvat (alternativt charmat) en hel omvärld. Hur ska man annars förklara avsaknaden av protester?

Du kan tro på den ena eller den andra tolkningen, det är upp till dig, men vissa fakta talar ett väldigt tydligt språk. Kina har som sagt haft marknadsekonomi i över trettio år, och denna ekonomi har under hela tiden samexisterat alldeles förträffligt med en diktatur. Den ”boll av frihet” som marknadsliberalen menar att kapitalism är, den har rullat och rullat under en väldigt lång tid utan att friheten, om man med frihet råkar mena demokrati, har växt en endaste millimeter, så jag tillåter mig faktiskt att tvivla starkt på att frihetsrörelsen kommer att vara klädd i den skruden.

Vad som har visat sig i ett antal länder sedan 60-talet (Argentina, Chile, Bolivia, Sydafrika, Polen, Ryssland, Indonesien, Korea, Malaysia, Thailand, och kanske allra tydligast i just Kina) är att politiska system och ekonomiska system har väldigt lite med varandra att göra. Såvida man inte tillåter dessa att beblanda sig med varandra, dvs låta staten äga kontrollen över vissa delar av landets ekonomiska tillgångar. Men det är just detta som marknadsliberalen skyr som pesten, staten ska inte äga ett jota. Det är helt okej att profithungriga och kortsiktigt satsande företag äger och gör som de vill med Thailands vattenverk, men att staten skulle ta på sig ansvaret att förse sina medborgare med friskt vatten är av någon anledning the biggest no-no in the historry of economics, enligt marknadsliberalen. Jag vet inte hur det är med dig, men jag litar inte så värst mycket på en ”boll av frihet” som utan minsta skam har blundat för diktaturens övergrepp i över trettio år.

Vad som också har visat sig med all önskvärd tydlighet genom historien är att en demokratiseringsprocess (den fina bollen av frihet) alltid måste startas av folket självt. Utan protest inifrån det kuvade folket, utan rop på hjälp, kommer ingenting att hända. Och därför blir jag också så väldigt bekymrad när jag tittar på OS-sändningarna, för det jag ser är ett kuvat folk som lydigt har levererat ett lyckat evenemang till sin förtryckares stora lycka. En gigantisk propagandamaskin för regimen är vad OS framstår som i mina ögon, helt utan kritiska röster och med idel glada ansikten. Och jag frågar dig, var det verkligen så vi hade tänkt att det skulle bli?