Till den som mot förmodan vill veta var jag står i frågan om Ara Abrahamians protest

En arbetskamrat hade råkat befinna sig i sthlm under Pride-festivalen. Själv är han tillräckligt osäker som människa för att tycka att ”sånt där är onaturligt”, men hans fru var nyfiken och drog iväg honom att se på paraden. ”Så vad tyckte du då?”, frågade jag vid fikabordet. ”Tja.. dom är ju som dom är.. dom där..” sa han. Gud hjälpe mig och bögarna.

En annan arbetskamrat berättade om den gången han och hans sällskap blev jagade att ett par locals i Tunisien, det handlade om ett misslyckat rånförsök. Kollegan med sällskap lyckades fly i en taxi, men hans fördom ligger fortfarande kvar och dallrar. ”Dom är inte som oss.. araberna”. Det var för att de var araber som de försökte råna honom, som ett litet religionskrig i miniatyr. Gud hjälpe mig och araberna.

Ställd inför denna kompakta vägg av medeltida idioti får jag alltid yrsel. Sen måste jag bestämma mig. Ska jag, ännu en gång, försöka bemöta detta skitsnack, markera min ståndpunkt, eller ska jag tiga ihjäl fanskapet? Varje gång kommer jag fram till samma beslut, att jag måste markera min ståndpunkt. Detta är min akilleshäl, jag är något hetlevrad och kan aldrig hålla käft.

Som barn var jag den mänskliga motsvarigheten till den ilsket skällande terriern, och precis som folk ofta skrattade åt den arga lilla hunden så skrattade folk åt den arga lilla pojken. Jag var ju så söt när jag var arg, tyckte man. Ingen tog mig på allvar, tyckte jag. Ingen förstod att jag menade allvar, att jag redan i tidig ålder tyckte mig kunna se igenom hyckleri och dumhet som Stålmannen ser igenom allt med sin röntgensyn, utom bly då.

Detta patos, om jag får kalla det så, i kombination med temperamentet har förstås satt mig i klistret ett antal gånger. Ja, det har hänt att jag åkt på stryk, för när min motståndare byter vapen från ord till nävar har jag oftast mycket lite att sätta emot. Jag är inte pacifist, bara klent byggd.

Det som provocerar mitt temperament allra mest är känslan av att bli orättvist behandlad, och detta gör mig knappast unik. Ingen gillar att bli överkörd, spottad på och knullad i röven, om metaforen godtas av det läsande herrskapet och tjänstefolket där ute. Det som skiljer oss åt i detta ämne är väl snarare sättet på vilket vi reagerar. Somliga av oss blir förbannade och svär att ägna så mycket tid och energi som det krävs för att avslöja denna komplott vi blivit utsatta för, medan andra, av olika orsaker, kryper undan och slickar sina sår som det skadade djuret.

Jag har säkert försökt uppmuntra sådana undankrypare att stå på sig och hävda sin rätt genom åren, därtill är jag skyldig, men jag skulle aldrig få för mig att beskylla den personen för att reagera på ett moraliskt felaktigt sätt. Men vi hetlevrade, vi som agerar ut våra besvikelser och upplevda orättvisor, vi får ibland höra att vi beter oss omoraliskt. Som att våra känslors utspel ska hållas i schack, för att det ”drabbar andra”. Somliga påstår t ex att det blir dålig stämning så fort jag, redan vid en lindrig nivå av affekt, höjer min röst för att accentuera känslan som huserar i min kropp. Efter ett sådant uttalande brukar det bli riktigt dålig stämning, du vet den stämningen när ingen vågar säga någonting alls.

Mot denna bakgrund tror jag nog att du förstår var jag står i frågan om Ara Abrahamians protest. Det må så vara att det blev lite dålig stämning där vid prisutdelningen, att de andra medaljörerna fick sina fina stunder förstörda, men jag kan lova att hade det varit jag så hade jag med hundra procents säkerhet gjort något liknande. Möjligen hade ett långfinger funnits med i bilden också. Detta vet jag, så det är ingen idé för mig att sätta mig på någon annan häst än den jag faktiskt rider på. Och du kan tycka att jag har rätt eller fel, det spelar faktiskt ingen större roll. Det som spelar roll är att vi människor, ställda inför upplevda orättvisor, reagerar på olika sätt, och det tycker jag ta mig fan är en demokratisk rätt. Ara blir hyllad av somliga och fördömd av andra, precis som jag har blivit genom åren, och i en allt mer pengastinn och korrupt elitidrott är detta den enda sanna demokratiska rätten i sammanhanget: vår rätt att reagera på det inträffade precis så som vi vill.