Von Holstein - the lovefool

När jag gick på högstadiet kände jag en tjej som var tillsammans med stans absolut största skitstövel. Vi pratar alltså om en kille som spred rejält med skräck omkring sig, en sådan som till varje pris ville försvara sitt rykte som den farligaste killen på norra sidan ån. Om man t ex satt och huttrade på en parkbänk med en slumpcigg i näven och någon sa ”Mella kommer” så var det bara att skubba, för killen var galen och kunde på måfå välja ut någon liten spenslig stackare att spöa upp. Bara som en hobby liksom. Han ägnade sig även åt inbrott och stölder för att finansiera sitt leverne. Han var, kort sagt, en kriminell människa.

Jag lyckades på något sätt klara mig genom hela högstadiet utan att bli spöad av honom, tack vare en kombination av list och snabba ben. Däremot råkade jag ut för hans sidekick en gång, karate-experten Björna. Att som vältränad proffsligist ens komma på tanken att gå tre mot en och spöa en så pass spinkig knodd som jag var tyder förstås på grav hjärnskada, men det är skit samma nu, för det var inte den historien jag tänkte berätta. Nej, det var hon den där tjejen, hon som var tillsammans med Mella, som jag kom att tänka på mitt i Kina-debatten (kopplingen till Kina och diktaturer kommer senare, så håll ut är du snäll).

Jag tyckte ju egentligen ganska bra om den tjejen och kunde för mitt liv inte förstå varför hon ville vara tillsammans med den största idioten som gick i ett par skor. Det är förstås inget ovanligt scenario, attraktionskraften hos bad boys är ju tämligen väl utforskad vid det här laget. Men jag var femton år och förstod ingenting av detta, jag hade liksom inga referenser. Allt jag såg var en schysst tjej som klängde på ett monster, och jag började utarbeta två tänkbara förklaringar till detta svårförklariga mysterium. Antingen var hon hjärntvättad, kanske gav han henne droger som inte bara gjorde henne avtrubbad och blind för hans illdåd utan också gjorde henne beroende av honom som leverantör. Ganska snart tvingades jag dock släppa detta spår eftersom hon aldrig visade några tecken på drogmissbruk (inte hjärntvätt heller, om man ska vara ärlig). Så spår två fick bli min huvudlinje, och spår två gick ut på att hon stannade kvar av rädsla. Naturligtvis var det så att han hotade henne med stryk om hon skulle lämna honom, han var ju en galning så dylikt beteende låg helt i linje med hans personlighet. Det fanns iofs inga visuella tecken på detta heller, men jag hade väl läst någonstans att tjejer som befann sig i mäns våldsamma grepp var så oerhört rädda att de inte vågade visa omvärlden ens det minsta tecken på vad som egentligen pågick, de var paralyserade av skräck.

Stärkt av min tes bestämde jag mig för att börja prata med henne. Dels ville jag förstås få en förklaring till denna obegripliga romans som satte min hjärna i bryderier så till den grad att jag till slut fick svårt att klara skolarbetet (något jag i vanliga fall inte hade några som helst problem med). Med det fanns en annan hake också, vilket den skarpsynte läsaren troligen redan har förstått: jag var naturligtvis intresserad av tjejen. Här fanns en chans att bli den noble riddaren, en chans att rädda flickan från monstrets hemska grepp. Så, ytterligare stärkt av mina romantiska (van)föreställningar tog jag alltså mod till mig och gick helt sonika fram till henne på en rast och ställde frågan som hade gnagt i min hjärna i flera veckor: ”Hur i helvete kan du vara tillsammans med en sån idiot som Mella? Fattar du inte vad han håller på med?”

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktion, och kanske var min approach lite väl skarp (tänkte jag där jag stod och väntade på hennes svar), men det hon sa förvånade mig så till den milda grad att jag än idag inte bara minns ordagrant vad hon sa utan också hur hon såg ut när hon sa det. Efter att med en van rörelse ha flippat iväg fimpen hon stått och rökt på tittade hon på mig som en tonårsdotter tittar på sin bekymrade far, dvs med en blandning av lätt förakt och kränkt stolthet. Sen lade hon armarna i kors över bröstet och levererade orden som bränt sig fast i mitt minne: ”Men han är faktiskt schysst mot mig.”

Utan vidare betänketid förstod jag att min bedömning av situationen varit fel ända från början. Hon var varken drogad, vilseledd eller hotad, istället stod det alldeles klart för mig att hon var tillsammans med rötägget av egen fri vilja. Hon var inte ett offer, hon var en medbrottsling som valde att blunda för sin pojkväns kriminella beteende av den enkla anledningen att han var ”schysst mot henne”. Om det berodde kärlekens benägenhet att göra en människa blind för allt utom det hon vill se eller ren och skär dumhet ska jag låta vara osagt, tjejen var under alla omständigheter nöjd med sitt svar och hade ingen lust att diskutera vidare. Det hade inte jag heller, det gick liksom inte att säga något mer. Jag menar, vad säger man när man ställs inför sådan självvald blindhet?

Och här kommer kopplingen till Kina och andra diktaturer: jag känner samma sak när jag tänker på von Holstein som hyllar företagsklimatet i Singapore. Von Holstein är tjejen och Singapore är Mella, och han kan inte förstå varför alla blir så förbannade för Singapore är faktiskt schysst mot honom. Ställd inför hans dumhet blir jag lika perplex som den gången på skolgården, vad fan ska man säga liksom?

Huruvida hans blindhet beror på kärlekens romantiska slöjor eller ren och skär dumhet (kombinerad med en fallenhet för att hylla allt som kan gynna tjockleken på hans plånbok) tror jag däremot är ställt utom all tvivel. Och jag kan förstå och förlåta tjejen, hon var ung och kär och vet alldeles säkert bättre idag. Men von Holstein är vuxen, erfaren och berest, vilket förstås gör hans dumhet ännu mer svårsmält. Jag är rädd för att han aldrig blir smartare än så där, det är något vi får lära oss att leva med.

PS.
Till alla eventuellt kvardröjande marknadsliberaler där ute vill jag också föra fram von Holstein som det slutgiltiga beviset på att Friedmans tes om att ”en fri marknad reglerar och sanerar sig själv” är rent nonsens. Ty om så vore fallet skulle von Holstein inte bara ha blivit av med sitt mediautrymme och alla övriga medel till inflytande för länge sedan, nej han borde i rättvisans namn ha blivit av med allt han äger och bytt namn till von Hemlös. Jag menar, om det är något man vill sanera i ett fritt samhälle så är det väl såna som förespråkar ofrihet. Därför, kära marknadsliberaler, betraktar jag er religion som en styggelse.