Åhh.. Joni

Jag påminde Ia om Waits och nu påminner hon mig om Joni.

Så fort någon säger Joni Mitchell är det någon annan som redan i nästa andetag säger Blue.. åhh en fantastisk platta! Jodå, den är fin, hennes signum från folkmusikperioden kan man säga. Men Blue har blivit den där plattan som alla känner till och förknippar med Joni, när hon i själva verket har gjort så otroligt mycket mer. Joni Mitchell är en av de allra bredaste artisterna som finns där ute, ändå är det många som går omkring och tror att hon ”bara” är folkmusik och singer/songwriter.

Själv gillar jag t ex Court & Spark (länk: LYSSNA) bättre, inte för att jag är snobb utan för att den går rakt in i mitt hjärta. Skillnaden mot Blue är lika uppenbar som den är medveten från Jonis sida, hon ville inte göra en till lågmäld folkplatta. Court & Spark kom ut 1974 men gav redan då en föraning om de jazzinfluenser som hon några år senare skulle plocka upp och göra lite mer allvar av. Där Blue är den typiska avskalade singer/songwriter-plattan är Court & Spark klart mer orkestrerad och svängig. Men det allra viktigaste, dvs budskapet i texterna, går inte förlorat på något sätt.

I feel like I'm sleeping
Can you wake me
You seem to have a broader sensibility
I'm just living on nerves and feelings
With a weak and a lazy mind
And coming to peoples parties
Fumbling deaf dumb and blind
(People’s parties)

Här är det inte kärlek, längtan eller sorg hon sjunger om i första hand, här är det snarare nykter självkritik det handlar om. Hon har börjat vända sin uppmärksamhet mot sig själv och gillar helt enkelt inte alltid det hon ser. Språket är också mer direkt, inget målande med metaforer, vilket gör att igenkänningsfaktorn (för den som känner igen sig) blir skyhög.

Det var också där jag hamnade, då när jag lade ifrån mig Blue och plockade upp Court & Spark: budskapet fick fantastiskt fint fäste i mig under en period då jag kände mig kall, avmätt och sömnig. Livet passerade medan jag satt på krogen och drack öl i en bubbla, möjligen med en viss dos ohälsosam självömkan med i bilden, men Joni sträckte ut en hand och försökte väcka mig, och hon gjorde det med Court & Spark. Here's to Joni.