Me & you

Jag vill tacka alla som svarade på frågorna i förra inlägget, både gamla rävar och nya förmågor. Tack! Samtidigt sitter jag här och rodnar lite, för det blev liksom så uppenbart att jag ville ha er uppmärksamhet, att jag blev lite needy. Och trots att jag snart fanimej är 40 bast kan jag fortfarande inte riktigt hantera dessa känslor på ett (för mig) tillfredställande sätt. Men ni är snälla, ni kommer inte att använda det emot mig.. någonsin.. eller hur?

Någon kort reflektion till bara, sen släpper jag det här. Det gläder mig att flera av er tycks ha följt bloggen i flera år, det tyder på en lojalitet hos er och någon slags kvalitet hos mig. Jag blev glatt förvånad över att Jessica fortfarande läser, jag trodde du bodde i Skottland med en rödbrusig och trevlig herde vid det här laget, långt bortom alla bredbandskopplingar. Jag blev också glatt förvånad över att en 21-årig Weichkartoffel i Berlin finner värde i mina texter, för det känns åtminstone på papperet som att du lever ett liv som är raka motsatsen till mitt men ändå är du här, hos en medelålders fyrabarnsfar i Gävle. Och alla stammisar, David, Ullis, Vargakvinnan, MissMythos m.fl, ni gör den här bloggen till en skönt insutten soffa. Ni är alltid välkomna, här och varhelst jag råkar befinna mig.

Men det jag tar till mig allra mest är något som flera av er har sagt, nämligen att ni gärna tar del av mina åsikter även om ni inte alltid håller med. För det ska ni veta, att om man skriver för att förmedla åsikter, politiska eller andra, och det gör ju jag ganska ofta, så är det ett betyg som är svårslaget. Det betyder ju faktiskt att jag kan få er att lyssna trots att ert eget förnuft säger emot, att det liksom finns en respekt där ändå. Just den typen av respekt som jag tycker saknas helt inom politiken (det är därför jag tvekar Ullis).

Till slut något om filmer också, jag tog nämligen till mig ett av era tips redan igår och såg ”This is England” (Jessica tipsade). Det är en briljant tragedi på högsta nivå som gör fysiskt ont att titta på, men du måste titta, för det är en förbannat viktig film. Jag satt där och tänkte att det är en engelsk variant av ”American history X”. Samma uppgörelse med en stolt nations smutsiga bakgård, samma politiska kopplingar, samma oskyldiga barn i centrum genom vars ögon vi får se en obegriplig och mycket mörk sida av oss själva. Men ”This is England” gör ännu mer ont, för den känns närmare och mer kärleksfull, och därför ännu mer skrämmande. Se den!

Okej, nuff said. Tack ska ni ha och fortsatt trevlig måndag.