Lite bitchande och ett filmtips

”Mina helger tar livet av mig”, så har jag sagt i helgen. Vi får hoppas att det inte är sant, för jag vill verkligen inte dö än. Jag står liksom på topp känns det som, och på toppen är det roligt men också jäktigt. Mycket att göra nu alltså, många projekt i luften. Visst var det t ex roligt att få återse mitt kära Stockholm, men jag hann ju inte se något! Dop, fotografering (hoppas jag hann fastna på korten), middagar och födelsedagar, allt på en gång liksom. Visst var det roligt att se er grabbar (hoppas ni hann se mig) men allt blir ju så ofärdigt, bara hängande i luften. Fan, jag hatar när det blir så.

Jag ska inte skylla på någon annan, det är så här vi fungerar jag och S. Ta en rimlig mängd aktiviteter för en helg och dubbla den så har du vårt liv. Hon är tidsoptimist och jag är tidspessimist, hade vi t ex gått på hennes linje i lördags så hade vi (enligt mina beräkningar) kommit drygt en timme för sent till dopet. Jag fick också ett erkännande (”Du hade rätt, jag hade fel” sa hon helt enkelt) men egentligen handlar det inte om vem som har rätt, det handlar om att få ihop skiten och ha roligt under tiden. Alla har vi en gräns, min går rätt tidigt, bortom vilken ens humoristiska approach till omvärlden inte längre orkar hålla emot. Det väller in, du börjar känna stress, det är inte roligt längre.

När livet ser ut som det gör just nu finns alltid en uppenbar risk att jag glömmer bort någon. Oftast är det den där tysta typen som inte tar för sig, den typen som sätter sig i ett hörn och väntar på att jag ska sluta vifta med armarna och komma tillbaka till jorden. Det kan mycket väl finnas en och annan sådan människa där ute just nu, men jag tänker inte svepa med armen över nejden och säga förlåt till er alla för så här är livet ibland, det får ni acceptera. Se det istället som en chans att börja ta för dig lite mer av ditt liv, vill du mig något så slå en signal, dra mig i armen, kasta något i huvudet på mig. Jag har mycket att göra men jag är inte otrevlig, det har jag nog fan aldrig varit.

Jag vill avsluta denna obegripliga drapa med att tipsa om en film (tack för tipset och leveransen min vän i viken). Den heter Kenny och handlar om en kille som arbetar med bajamajor (såna du skiter på när du går på festival) och är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Bara det faktum att jag utan problem stod ut med den australiensiska dialekten genom hela filmen talar sitt tydliga språk, för jag avskyr verkligen australiensisk dialekt. Du måste se den här filmen, den är så full av kärlek till livet och den lilla mänskliga människan att man liksom sitter där och känner att allt nog inte är kört ändå. Det kan fortfarande bli något av den mänskliga rasen. En feelgood-rulle med dokumentärkänsla, fantastiskt skådespeleri och rolig som fan.

Here’s a clip for y’all där Kenny försöker övertyga en kollega att han måste köra ner handen i en bajamaja för att hämta en vigselring som någon tappat där, varpå kollegan säger upp sig på stående fot. Repliken ”If you take the gloves on you’re not gonna feel the ring, take my word for it” borde vara en framtida klassiker.